När man ser filmen Underdogs om de kvinnliga ishockeyspelarnas situation blir man beklämd.
För det första: De, som skrev under ett brev till Svenska Ishockeyförbundet, men när förbundet kontaktade dem en och en, hoppade de andra av överenskommelsen och lämnade Emma Eliasson ensam. Hon vågade stå emot, men fick inget stöd från sina lagkompisar, Följden blev ju att hon bojkottades från landslaget. Tänk om de andra tjejerna varit lika tuffa som de kvinnliga danska fotbollsspelarna. Då hade nog förbundet fått krypa till korset, för det fanns knappast en uppsjö av spelare att välja
Hur hade förbundet gjort om det hade rört sig om manliga ishockeyspelare? Hade dessa krävt en tränares avgång, hade nog den tränaren fått silkessnöret. Det hade nog inte heller blivit en massa telefonsamtal till enskilda spelare.
De kvinnliga spelarna hade inga höga krav på ekonomisk ersättning, men tydligen ansåg man från förbundshåll att bara äran att få delta i landslaget skulle räcka.
Det hade knappast varit så svårt att ersätta Boork med en annan tränare, svårare var att hitta en spelare i samma klass som Emma Eliasson. Vad har Boork uträttat egentligen?