Det är kanske inte tillåtet och inte politiskt korrekt, men jag vill berömma den sjukvård vi har. Är det tillåtet?
Min verklighet är en helt annan än den verklighet som jag får ta del av när jag läser tidningarna och ser eller lyssnar på nyhetsprogrammen.
Krisrapporter om personalbrist och oändliga väntetider på behandling. Sedan larm om felbehandlingar, som tycks inträffa titt och tätt.
Jag har min egen bild av sjukvården. Vid varje besök på hälsocentralen har min läkare tagit mig på allvar, undersökt och remitterat för vidare utredning.
Specialister har konsulterats, inte bara i vårt eget land, nej långt borta i USA och prover har analyserats vid stora laboratorier i Europa.
Det är nästan så att jag tycker att sjukvården ibland tagit mig på alltför stort allvar.
Vid uppnådd pensionsålder får man räkna med att hälsan börjar svikta. De elaka medietungorna säger att då betraktas du av sjukvården som avskriven, en icke producerande medborgare som det inte är lönt att sätta in vårdresurser på.
Och ändå görs det och det gjordes på mig när jag fick ett ovanligt och lite oroande symptom. Vårdcentralen undersökte, två läkare gjorde det noggrant, men fann inget fel.
”Jag remitterar dig till skiktröntgen för säkerhets skull”, förklarade min unga distriktsläkare.
Den genomfördes och samma eftermiddag kom larmet: Cancer!
”Vi sätter in dig på snabbspåret”, förklarade distriktsläkaren.
Det blev åka av. Tre veckor senare var allt färdigutrett och behandlingen genomförd. Tumören i magen hade opererats bort. Så snabbt gick det.
Och i vanlig ordning kantades utredningen och vårdinsatsen av yrkesmänniskor med kompetens och ett professionellt och vänligt bemötande.
I mitt fall fanns de på hälsocentralen i Gammelstad och på Sunderby sjukhus.
Jag hade kanske kunnat begränsa mig till en ”dagens ros” på denna insändarsida i hyllningen till den baktalade sjukvården, men en ros är alldeles för lite.