Vi vill gärna se åt ett annat håll när det blir för svart.
Det handlar om en flicka som köpt nya skor och en tågbiljett. I sin väska har hon packat allt hon äger för att åka till en plats som bara är för henne och hennes folk.
Men det är trångt och mörkt i den låsta godsvagnen, flickan gråter och dagen blir till natt.
Hon sjunger med djup och varm röst om en tågfärd som lovar frihet men som slutar i koncentrationsläger. Vi är i Polen i staden Krakow. I morgon ska vi ta bussen till Auschwitz.
När vi stiger på bussen vet vi inte riktigt vad som väntar oss. Efter en och en halv timmes färd genom den Polska landsbygden stiger vi av på en stor parkeringsplats. Luften är klar och kall. ”Arbeit macht frei” står det på en snidad skylt av järn.
Genom denna port marscherade hundratals fångar varje dag i takt till lägerorkestern. De var av Hitlertyskland dömda till isolering, till att svälta ihjäl, utsättas för experiment, skjutas, hängas, torteras eller arbeta under så hårda förhållande att de dog.
Längs barackerna i leran går historien vidare.
I en byggnad ligger det träskor, små sandaler och kängor på hög efter hög. Bland dammiga herrkängor sticker det upp en liten vit flicksandal. I en korridor hänger det porträtt av fångar med rakade huvuden och rädda blickar. Deras ankomstdatum och dödsdatum står nedanför deras namn.
Det finns ingen logik. Någon har levt i lägret under en vecka någon annan i två år.
Det är elstängslen överallt. Mitt emellan två hus står en mur och nedanför ligger det blommor i glada färger. Kontrasten mellan väggen och de röda blommorna är brutal. Någon har tryckt in en ros i ett kulhål.
Vi går vidare genom historien för att konfronteras med tortyrredskap, siffror och fakta. Ingen pratar. Fast det är fullständigt obegripligt så har det hänt.
Någon gråter tyst. Det handlar om människor. Om den unga flickan som köpt nya skor och en tågbiljett. Hon som packat allt hon äger för att åka till en plats som bara är för henne och hennes folk.
Flickan möttes av ett kalt källarrum med duschar i taket. Där det luktar död.
Solen skiner och den kalla luften börjar värmas upp. Taggtråd ringlar sig runt om i landskapet. Vi går in i en träbyggnad. Mot väggarna står det skrangliga våningsängar och genom rummet löper det en avlång bänk, med utsågade runda hål. Där fick alla, rygg mot rygg, uträtta sina behov två gånger om dagen under tidspress. Bisarr förnedring utan människovärde.
Sista bilden i lägret föreställer en kvinna som sträcker sitt nyfödda barn, upp mot friheten, dagen då grindarna öppnades. Den kvinna och hennes barn överlevde. Det blir ett hopp för mänskligheten. För vi vill väldigt gärna se åt ett annat håll när det är för mörkt.
Fortfarande 2014 sker det folkmord. Vi kan följa utvecklingen i Syrien i realtid med det verkar inte öka vårt engagemang. Fakta i dessa sammanhang är att för få har viljan att agera. Politiska partier som bygger sin ideologi på främlingsrädsla växer runt om i världen och i vår närhet.
Hitler blev demokratiskt vald. En hel folkgrupp nästintill utrotad. Låt det aldrig bli bleknande siffror i statistiken.
En krigsfotograf sade till mig att i nästan alla bilder från våldets mörkaste stunder finns det, någonstans i utkanten, någon som hjälper andra. De känner samma rädsla för det främmande. Men de går inte med på den.
Titta alltid efter dessa människor. Och titta aldrig bort. De är dessa människor som ger oss hopp.
Natten mellan den 9 och 10 november 1938 ägde Kristallnatten rum. En natt när vi hedrar minnet av alla människor som lidit och lider av främlingsrädsla.
Om detta må vi aldrig sluta berätta.