På söndag ska Krimborna få rösta om de vill tillhöra Ukraina eller Ryssland. Det påminner om när ålänningarna en gång fick rösta om de ville tillhöra Sverige eller Finland. Ursäkta mig, finländare, men låt mig fantisera ihop ett scenario så att vi kan förstå vad som sker mellan Ukraina och Ryssland.
Vi tänker oss demonstrationer på Senatstorget i Helsingfors mot korrumperade politiker och nedgång i industrin. De pågår i månader och de flesta demonstranter vill ha öppenhet och demokrati, men partiet Sannfinländarna passar på att hetsa mot finlandssvenskarnas inflytande i riksdagen.
När blod spills börjar det likna revolution, och en del riksdagsledamöter känner av stämningen och blir politiska vildar. Med nya majoriteter förklarar riksdagen presidenten avsatt, trots att man inte kan göra så enligt grundlagen.
En högerflygel inom Sannfinländarna får oproportionerligt stort inflytande i en ny regering som hastigt satts ihop. De får omedelbart gehör för att ändra Finlands grundlag för att göra landet enbart finskspråkigt, fast grundlagen inte får ändras så lättvindigt.
I det autonoma landskapet Åland sprider sig då oro inom den nästan helt svensktalande befolkningen, som hör till Finland fast de 1917 i en folkomröstning röstat för anslutning till Sverige.
Deras hopp står nu till Sverige.
Kommer Sverige att sätta ned foten och visa att de tänker försvara svenskarna på Åland genom att skicka militär dit, som Sverige gjorde 1918?
Och kommer Europa att hylla ”revolutionen” i Helsingfors utan att säga något om de fascistiska krafterna som fått inflytande på regeringen?
Återigen, finländare och Sannfinländare, detta var att måla fan på väggen. Icke desto mindre kan det kanske visa oss hur Ryssland ser på det som hänt i Kiev och på Krim.
Folk i Kiev demonstrerade mot korrupta politiker, men bland dem fanns partiet Svoboda och andra fascister, och dessa fick plötsligt stort inflytande över landet när parlamentariker bytte sida och i strid med grundlagen förklarade presidenten avsatt och avskaffade lagen om språkminoriteters rättigheter.
Genast oroades den mestadels rysktalande befolkningen i det autonoma området Krim. Och då satte Ryssland ned foten.
Men bakom den beslutsamheten finns något större: när Sovjetledaren Gorbatjov gick med på att Öst- och Västtyskland återförenades, utlovades att Nato inte skulle flytta fram sina positioner. Men det gjorde de.
När Warszawa-pakten lade ner sig själv, väntade sig världen att Nato också skulle göra det. Det gjorde de inte.
Och i varje nytt land, som ingått i det kejserliga Ryssland eller Sovjetunionen, har amerikanska PR-byråer och agenter varit inblandade i orangea eller gula revolutioner enligt mönster från hur de framgångsrikt störtade Mossadeq i Iran 1953, och Serbien delade de med vapenmakt. Ryssland håller på att ringas in med robotbaser.
Vårt EU, som så oroat sig för fascismens återkomst i Ungern – detta EU hyllar nu den nya, icke folkvalda, ukrainska regeringen och talar om revolution.
Var det då en statskupp eller revolution i Kiev? Kanske bäggedera, ungefär som oktoberrevolutionen i Petrograd 1917?
Denna bakgrund måste inses. Därefter kan vi se dagens förutsättningar: I dag leds vi inte av en Gustav III, som startar krig för att vinna ära, vi har inte en Peter den store, som erövrar land ut till kusterna för att få lättförsvarade gränser. I stället har vi ett FN, vi har konventioner om folkrätt och vi har Helsingforsöverenskommelsen om okränkbara gränser i Europa.
Därmed är Ukrainas gränser okränkbara, eftersom omvärlden godkänt delningen av Sovjetunionen. Och därmed är det autonoma området Krim en del av Ukraina, eftersom det gjorde det vid tiden för Helsingforsöverenskommelsen 1975. Även om Ryssland har rätt i att fascismen måste stoppas och att rysktalande på Krim kantänka hotas, har de alltså inte rätt att besätta ukrainskt territorium. De ska vända sig till FN.
Lika lite som utlandet har rätt att blanda sig i maktkampen i Kiev har Ryssland rätt att göra det på Krim. Att USA störtar regimer de ogillar och stöder diktatorer de gillar är ingen ursäkt för Ryssland att göra detsamma. De ska vända sig till FN, även om USA kör över FN.
Stormakter agerar i eget intresse; smidigt om det går, brutalt om det behövs. Därför att de KAN. Ryssland handlar nu som en klassisk kejsare som ser om ”sitt hus”, sin intressesfär.
Ukrainakrisen gör inte Ryssland till ett hot mot Sverige, för vi tillhör inte intressesfären som tidigare ingått i imperiet. En amerikansk jagare är nu i Svarta havet, men hade de haft en flotta där kunde denna kris ha lett till storkrig. Då hade vi varit hotade. Inte av Ryssland eller USA utan av kriget.
De som i dagens läge ser en anledning till att dra in Sverige i Nato säger därför rakt ut, att de vill vara med i ett sådant krig, inte undvika det.