Signaturen ”Var ska detta sluta?” (NSD 17 augusti) retar sig på slarvet med svenska språket. Jag uppskattar att jag här har en språkpoliskollega. Själv störs jag av sportkommentatorn Johan Edlunds ständiga klavertramp när han till exempel frågar bisittaren A Lennart Juhlin, friidrottsexpert: ”Vart på banan är den högsta punkten?” (maratonlopp). Detsamma gäller fotbollsexperten Jens Fjellström, som kan utbrista att ”han visste inte vart bollen var”.
Men insändarskribenten är nog ute och cyklar när han påstår att det heter ”Var är Kolmårdens Djurpark beläget?”. Det ska väl ändå heta ”Var är Kolmårdens djurpark belägen?”. En djurpark är väl belägen någonstans, inte beläget någonstans.
Den ungdomliga överanvändningen av ordet ”typ” är förhoppningsvis en tillfällig fluga. Missbruket av ordet ”liksom” är det som jag mest störs av i den kategorin. Skidåkerskan, som gjorde comeback efter skada, kommenterade ”man tränar ju för att liksom tävla”. Vad är ”liksom tävla”? En skidåkare lyckades under en TV-intervju leverera 17 ”liksom” under några minuter. Den kända häcklöperskan finns också högt upp på liksomrankingen.
Sedan har vi ishockeyprofilerna Niklas Wikegård och Joakim Fagervall, med ”jag tycker nånstans” och ”jag tycker på något sätt”. Antingen tycker de eller så tycker de inte.
En särskild kategori är de som ständigt måste ljuda och som därför fyller ut ordföljderna med ”eh, eh”, kanske livrädda för pauser i ordflödet eller under ljudlig avvaktan på att hjärnan ska transportera något nytt till munnen. Att lyssna till sådant är plågsamt.
TV-fjärrkontrollens muteknapp är numera en god vän till mig.