Vi får sannolikt anledning att grunna på Rysslands politik en hel del den närmaste tiden. Det är något som inte stämmer.
Det ryska folket ställer uppenbarligeln upp för sin hårdhänte härskare. Glansen från gångna tiders storhet avspeglas i förhoppningarna.
Motsatsen öst-väst finns ju redan i tänkandet. Trots ökat välstånd har ryssen inte helt accepterat västerlandets ta för dig-beteende.
Tvärtom ser många med vemod tillbaka på sovjettiden.
Något i likriktningen måste ha verkat tilltalande.
Ernst Wigfors formulerade på 20-talet frasen ”fattigdomen kan fördragas, då den delas av alla”. För jämlikhet krävs hårda nypor, och Putin verkar försedd med sådana.
Västerländsk attityd har heller inte haft den dragningskraft amerikanska ideologer drömt om. USA:s beteende utrikespolitiskt har inte varit föredömligt.
Korea 1950-53, Vietnam1954-75, Irak 2003 och nu senast Afghanistan - allt bara exempel på blodigt agerande utanför hemlandet.
Hos oss finns nånstans i ryggraden en ”ryssrädsla” som avspeglas i hållningen mot vår östlige granne. Ännu i dag är Ryssland vår presumtiive motståndare och som sådan en potentiell risk.
Fortsatt upptrappning undanbedes. Det finns anledning till besinning. Vi vill inte ha en tredje världsbrand.