Si vis pacem, para bellum. Denna klassiska devis fanns på en bataljmålning i Luleå läroverk år 1940. ”Om du vill fred, förbered krig.”
Det var något vi gymnasister hade anledning begrunda under morgonandakterna. I dag går tankarna tillbaka till de romerska teserna. Två tusen år tycks inte inte ha förändrat vår syn på kriget.
Botemedlet mot krigets ondska är en ytterligare ökning av våldsresurserna. Var finns tvivlet, varför är enigheten så stor?
Frågorna hopar sig med anledning av ubåtsletandet i Östersjön. Rysskräcken från 1809 väcks till liv. Och de 42 mijarderna till vapen och deras krigiska användning ger uppenbarkigen inte anledning till invändningar.
Och varför riktas farhågorna så ensidigt österut? Inga betänkligheter kring Natos övningar i Norrbotten?