Jag vill inte vara med längre. Jag vill inte se, jag vill inte känna. Allt jag har gömt djupt inne i mitt innersta, nu är allt åter livs levande och så närvarande.
Min ena faster hade en nära väninna, barnsjuksköterska liksom hon själv. 1945 flydde hon under den kallaste vintern mot Östersjöns kust. Där skulle det finnas båtar som skulle rädda civilbefolkningen, kvinnor, barn, åldringar och utmärglade sårade soldater.
Det var så fruktansvärt kallt och under ett träd hittade hon ett nyfött barn. En mycket liten pojke. Hon tog honom med sig. Båtarna på Östersjön torpederades massvis. Den tyska civilbefolkningen sågs som ondskan och jag kan uppleva detta än i dag. Hon blev räddad och även den lilla pojken.
Jag minns Röda Korsets efterlysningar dag efter dag i radion, när det fanns ström att tillgå. Hon efterlyste pojkens föräldrar. Barnet stannade hos henne. Det fanns ingen som saknade honom. Var modern och fadern döda? Hur klarade hon barnet?
En liten nyfödd naken pojke som kylan skulle ha dödat inom kort.
En liten naken pojke.
En pojke.
Även min familj blev flyktingar. Vi flyttades från läger till läger. Ingen vill ha oss. Få ville dela med sig. En mycket fattig bonde med många barn gav oss var sitt stort och rött äpple en jul. Det enda han hade. Ett kort ögonblick såg han oss i sin osjälviska godhet.
Flyktingar är för alltid hemlösa, främlingar hur mycket de än anstränger sig och försöker anpassa sig. De som har dött i krigen, de som drunknat i Medelhavet, de har kommit hem och inget ont kan hända dem längre.
Jag kan ge er mina minnen, jag kan dela med mig, jag kan låta er leva i dessa mina minnen. De som plågat mig mer eller mindre i ett helt långt liv. Under natten, i mörkret stiger de nu åter fram och gastkramar mig.
Jag vet det mesta om ondskan, men även om den mest osjälviska godheten.