Ofta går tanken till frågan hur Sverige skulle ha sett ut om Olof Palme inte hade blivit mördad för 32 år sedan? Hade vi kunnat undvika att skolan privatiserats och därigenom undvikit att skattemedel flödar ut till välfärdsprofitörers konton i skatteparadis?
Hade vi sluppit från att statligt styrda och fungerande system som järnvägstrafiken och apotekssystemet privatiserats och därigenom gjorts dysfunktionella och skapat stora ökade kostnader för skattebetalarna? Men kanske det viktigaste av allt: Hade vi kunnat undvika att Sveriges säkerhetspolitik med alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig omvandlats till en politik som stöttar USAs imperialistiska politik runt om i Världen?
Den svenska utrikespolitiken har sedan början av 90-talet övergett FN för upprätthållande och skapande av fred och i stället har Sverige hakat på NATOs krig i Afghanistan, Libyen m.fl. länder. Kriget i Syrien visar tydligt hur vilse Sveriges utrikespolitik har hamnat. Syrien är en suverän stat och den har utsatts för angrepp av ett stort antal länder som USA, Israel, Saudi-Arabien, England, Norge m.fl. De har bombat syriska trupper, byggt upp militärbaser inne i Syrien och finansierat och utrustat ett stort antal terrorgrupper för att störta den syriska regimen. Sverige deltar i bojkotten av Syrien som USA och EU initierat och ger i FN inget stöd för Syrien.
Inom försvarspolitiken är mörkret i det närmaste totalt. Sedan 90-talet har anpassningen till NATO varit den allenarådande målsättningen. ”Partnerskap för fred” var ett av första stegen och det har följts av avskaffande av värnplikten, inrättandet av olika avtal med USA (som Värdlandsavtalet) och andra NATO-länder samt Finland. Deltagande i olika orättfärdiga krig som USA och NATO genomfört, för att visa ”att Sverige är att lita på”, är kanske det allvarligaste som man hittills vidtagit. Det kanske mest märkliga är att närmandet till NATO motiveras av försvarsministern och försvaret med att vi ”ökar den gemensamma säkerheten”.
Ett av de sista förslagen som Olof Palme lade fram på 1980 talet var idén om ”Gemensam säkerhet”. Hans tanke var att länderna i en region skulle gemensamt arbeta för att öka säkerheten i regionen. Denna idé ifrågasattes av initierade kritiker från både höger- och vänsterhåll då man menade att idén i sig var god men stred mot FN:s princip om ”Kollektiv säkerhet”. Den centrala risken låg i att ”gemensam säkerhet”, lätt kunde bli ensidig, d.v.s. gemensam endast med vissa länder. Vad vi nu ser är att försvarsministern och försvaret hamnat i precis den fallgrop som man varnade för på -80 talet.
Statsminister Löfven måste försöka återskapa en säkerhetspolitik som gynnar Sverige, som minskar spänningarna i regionen runt Östersjön och därtill motverkar krig som initieras av stormakten USA. Säg upp Värdlandsavtalet och andra avtal med NATO-länder. Avsluta bojkotten av Syrien och satsa resurser på en återuppbyggnad av landet.
Ta hem de soldater som är i tjänst på olika NATO uppdrag. Börja åter stötta FN:s olika fredsbevarande aktioner i Världen och verka för FN:s grundprinciper för fred och säkerhet.