En gång var det adeln och kyrkan som sponsrade kulturen. Adeln älskade krig och konst. Kyrkan älskade sin ruttna moral och konsten. Vi har kvar konsten i all sin rikedom från förflutna tider.
Nu är det politiker som tar sig an konsten. Dessa älskar kronor och ören, sina löner och sidoinkomster och sin kommande pension. De flesta politiker är kulturlösa. Vad kan man då förvänta sig?
Endast med kulturen kan du utveckla städer, landsändor. Endast genom kulturens närvaro ingjuter du hopp.
Dansen är den mest nakna kulturformen. Dansarna ger oss sina kroppar. De dansar ur en alltmera tilltagande smärta och vi ser inte, vi känner inte. Dansen är den stora, den största konstformen. Den kräver utövarens hela närvaro, tanke och kropp i ett.
Ser politiker detta? Kan de förstå?
Pengar, pengar och okunskap detta är grunden till vår framtid här i Norrbotten.
Så ge varje nyfött flickebarn en tågbiljett som de kan nyttja för att utbilda sig till dansare söderöver, för att stannar söderöver, för att dansa söderöver. För att aldrig återkomma för här i norr finns ingen framtid.
Här finns endast politikernas inbyggda svek framsprungen ur deras okunskap om kulturens inverkan på varje människa. Politiker tar ifrån oss allt hopp.
Och Maurice Béjart, den store koreografen gav oss Romeo och Julia. Den stora kärleken och runt omkring pågår krigen, alla krig och kärleken finns och kärleken överlever. Han den store mästaren gav oss en dansföreställning full av hopp. Dansen är stor, störst. Dansar, dansar, ser, känn, njut, Lev.
PS. Det finns undantag, det finns några få kunniga kulturpolitiker. DS.