Hur ska vi somanhöriga orka?

Med kort varsel drogs avlastningen in för Kickis man. Nu frågar hon sig hur kommunen tänkt att hon som anhörig ska orka.

Med kort varsel drogs avlastningen in för Kickis man. Nu frågar hon sig hur kommunen tänkt att hon som anhörig ska orka.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Norrbottens län2018-06-19 06:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den 3 maj fick jag klartecken via mail att min sambo fått plats för avlastning den 11-15 juni på Bergvikens boende. Det är ett boende som är byggt för avlastning för oss anhöriga. Jag började då planera för vad jag skulle göra den veckan.

Bara tre dagar (!) innan, den 8 juni, ringer kommunen och avbokar platsen. Kommunen säger att anledningen är att patienter från sjukhuset som är färdigbehandlade men som inte kan åka hem skickas till Bergvikens boende istället.

Det är inte tanken med det boendet!

För mig blir det som ett slag i ansiktet.

Hur ska jag som anhörig orka? Det är nog mycket arbete utan att behöva kämpa även för detta. Jag är själv 70 år och ingen ungdom.

Vad gör jag nu? Vågar jag boka plats för avlastning? Måste vi separera?

Det blir i så fall en ännu större kostnad för kommunen.

Hur är det ens möjligt att kommunen, med tre dagars varsel, lovar bort vår plats till en annan person när tanken med boendet är att det är byggt för avlastning? Får kommunen mer pengar för det? Får kommunen göra skillnad på invånarna?

Så mycket obetalt jobb som vi anhöriga gör. Är det inte värt någonting?

Det känns för djävligt att efter ett helt arbetsliv känna sig som en andra klassens medborgare. Min sambo känner sig kränkt.