Första gången mamma sa till mig att det är viktigt att dela med sig var när jag var tre äpplen hög och satt i sandlådan och blev tjurig när kompisen hade lånat MIN spade. Mamma förklarade så pedagogiskt hon kunde att om jag lånar ut min spade till kompisen kan vi leka tillsammans och vem vet, nästa gång kanske det är jag som inte har någon spade och behöver låna?
Något jag funderar på och möter varje dag är medmänsklighet och bristen på medmänsklighet. Varje dag frågar jag mig själv om det är något biologiskt hos oss att vara medmänniskor eller om det endast beror på uppväxt och vilken miljö vi lever i. Jag har fortfarande inte kommit fram till något bra svar.
Faktum är i alla fall att klyftorna i världen mellan de rikaste och de fattigaste är rekordstora. Faktum är att människor flyr från sina hemländer varje dag på grund av hat, krig och diskriminering. Faktum är att en stor andel i Sverige hellre vill skicka tillbaka människor som har flytt med sitt liv som insats än att prata med dessa personer som ju faktiskt – hör och häpna –är precis som vi.
Det är lika mycket fascinerande som frustrerande att växa upp i ett individualiserat samhälle där din position i samhället bestäms utifrån hur väl du själv skapar din verklighet.
Och vad betyder det? Det betyder att alla antas ha samma möjligheter. Det innebär att alla antas ha lika förutsättningar för att ”lyckas”. Det innebär att fokusera på sig själv som det främsta varumärket. Det innebär att framhålla det positiva och det lyckliga och undangömma det negativa och det svåra.
Men, ett jag kommer aldrig vara viktigare än ett vi.Vi måste generalisera, det är en försvarsmekanism när vi möter en osäker värld. Det farliga är när vi låser fast oss i generaliseringar och fördomar och tror att alla problem försvinner för att den marginaliserade gruppen försvinner.
Det farliga är när det främmande blir det farliga, något som måste försvinna. Men inte i något avseende är ensam starkare än gemenskapen.