Mina barn bjöd mig för en tid sedan på en resa genom inlandet mot Piteå. Vinter, vinter grå, gråare, gråast. Rimfrost på träden, de tomma övergivna husen som är så oändligt många. Jag som hela tiden ser. Jag som inte vill se det som finns bakom bilderna, ett alltmera övergivet landskap. Nästintill människobefriat. Sista barnaskrattet hänger i en ståtlig björks växande istapp och skrattet, barnets, är från 1960-talet.
En växande tomhet. Några upplysta fönster. Inga barnfamiljer. Några åldrande människor som klamrar sig fast vid det som varit och inte längre finns.
Utanför detta landskap, som sjunker ner i vinterns tystnad, pågår vansinniga krig, barn dör, fäder, mödrar, ja, hela släkter.
På 1980-talet kom en kurd som kvotflykting till en liten stad i denna landsända. Han var analfabet men visste allt om fårskötsel. Barnen hans och frun tog Saddam och kastade ur en helikopter på ettusen meters höjd.
Vi har massor med plats, vi har bördig mark, träd. En gång koloniserade vi marken här i norr. Under fruktansvärda umbäranden erövrades jordplätt efter jordplätt. Nu återerövrar skogen marken och utplånar historien.
Ute i världen utplånas folk efter folk av våra förintelsevapen. Några samvetsbefriade storägare blir ännu rikare.
Norra Norrland blir allt fattigare på människor. De övergivna husen krymper bakom sina frosttäckta fönster. Hellre förfall än att ge fristäder åt förföljda människor, barn som aldrig har upplevt fred. Barn som är så skadade av sina upplevelser att de lever i en egen värld.
Vi har ett enormt stort land. Här i Jokkmokks kommun bor det inte ens en människa per kvadratkilometer.
Denna människofrånvaro ger staten stora inkomster – för här kan man prova de senaste vapnen. Detta är orsaken till att vi i Sveriges rike inte vill ha människor och absolut inte krigsskadade människor. De är inte välkomna.
Statens girighet kommer att leda till att denna stad har massor av pengar men att dess innevånare kommer att dö av svält. Vi odlar inte vår mark, vi tillåter inte att andra får odla. Klimatförändringen kommer att minska globaliseringens samlade produktion av maten. Vi, och sedan?
Vi de blinda, de känslokalla, de egoistiska som inte ger andra chansen att odla upp detta stora rike.
En gång gav staten alla som ville ha ett stycke mark och virke för att kunna bygga ett hus här i norr. Det var för länge sedan, men med god vilja kan historien återupprepas. Då, för länge sedan, krävdes många människoliv. Detta kommer inte att ske nu.
Jag vill av hela mitt hjärta plädera för att vi släpper in dessa av krig och svält förföljda människor, ger dem mark om de så önskar och därigenom förutsättningar för försörjning.
Vi måste arbeta för en dräglig framtid för alla, även för dessa av krig och andra umbäranden förföljda, våra systrar och bröder. (Svante Pääbos forskning visar att vi alla på denna jord är mer eller mindre släkt med varandra.)
Kurden som kom till Piteå placerades i Norrköping och på väggen i hissen som han dagligen använde fanns bokstäverna BSS (Bevara Sverige Svenskt) klottrade. Vem är en renrasig alltigenom? Vem?
Kan vi tillåta att människorna runt omkring oss dödas, svälter ihjäl, torteras?