Jag tycker vi lever i en ogin tid. Snål, egoistisk och misstänksam.
Snål på mellanmänsklig värme och generositet. Egoistisk så till vida att en handling helst ska generera något, helst ekonomiskt, tillbaka till den som gett något, i mänsklig mening.
Värst är kanske ändå misstänksamheten. Misstanken mot din nästa är all otrevnads fader, i botten nästan alla konflikters fader.
Han eller hon är si eller så, eller gör si eller så, kan många med emfas säga utan att ha torrt på fötterna. Det vill säga veta vad de egentligen pratar om.
Och snacka går ju, inte sällan ofta utan att personen ifråga har kollat upp källan varifrån det självsäkra påståendet emanerar.
Det här verkar säkert luddigt, men det bygger på lyssnande, iakttagelser och reflektioner från verkliga livet.
Generositeten sitter i baksätet hösten/vintern 2014. Njuggheten styr indirekt skutan Sverige.
Det är ett vi mot dem, men vi:et och dem:en varierar. Allt från “det är fel folk vi tar emot”-tyckanden gentemot flyende människor, eller förakt visavi tiggare utanför våra snart dygnet runt-öppna mataffärer.
Apropå de sistnämnda ger inte jag alltid pengar i deras taffliga pappmuggar, men jag förstår innerst inne att ingen frivilligt skulle sitta och tigga i ett vintrigt Sverige om inte nöden hälsat på och barnen riskerar gå hungriga.
Det känns sorgligt att se den mänskliga snålhet som breder ut sig i ett rikt land som Sverige. Den kom inte med att riksdagen fick in ett halvfascistiskt parti med förkortningen SD, även om de gynnas av och fiskar röster i en sur pöl som stavas mellanmänsklig kyla.
Detta sorgliga nationella tillstånd, där det förstås också finns fickor av dess motsats, har på nåt sätt kommit smygande och är inte helt lätt att se orsakssammanhanget bakom.
Kanske bottnar det i rädsla inför en framtid vi vet så lite om, även om delar av det nutida samhället finns med i det kommande.
Eller bottnar, som jag tycker, vår ogina tid i ett “förakt för svaghet”, som den norske moralfilosofen Harald Ofstad skrev en bok om i tidigt 1970-tal?