En massa mil, en massa knop - till vilken nytta? Så borde rubriken i NSD den 7 juli varit formulerat, när det gällde vattenskoterfärden lördagen den 5 mellan Kalix och Luleå, och tillbaka till Kalix.
Att någon kan ha roligt med vattenskoter, särskilt för den som befinner sig i nedre tonåren, är förståeligt, men här handlade det om andra åldersgrupper.Visst kan frihetskänslan infinna sig, men att sitta 30 mil på en hoppande och studsande skoter, måste finnas trevligare naturupplevelser.
Frihetskänsla får man även när man sitter på en grynna och pimplar abborre, medan vågorna kluckar mot båtsidan. Där ute på grynnan behöves inte heller hjälm på huvudet. Men i det här fallet var visst inte naturupplevelsen den viktigaste, utan filmen att visa för sina barn. Ifall nu något barn klarar av att sitta i flera timmar och tittar på studsande vattenskotrar. Att arrangörerna av detta jippo inte har något emot denna körning ute i skärgården, är förståeligt. Till och med en del ägare till sommarstugor har visst också varit positiva, men skulle detta betyda att alla älskar denna form av lek ute i skärgården.
Sedan finns det en annan aspekt med det hela, nämligen nyhetsvärdet. I NSD:s artikel, som täckte en helsida, får vi veta att ett tjugotal vattenskotrar, ett trettiotal funktionärer med följebåtar, plus en helikopter, var inblandade i detta jippo.
Däremot inget om hur många åskådare som stått på kajen i Luleå, och väntat på skotrarnas ankomst. Inte heller om Kalix-borna gått man ur huset för att se starten, och skotrarnas återkomst. Var intresset för detta jippo inte stort nog?