Mitt hem är min borg. I mitt lilla bo är jag trygg. När jag stänger min dörr väljer jag för vem jag vill öppna den. Här kan jag bo så länge jag betalar min hyra och inte partar loss varje kväll.
Ja, det är väl självklart säger du kanske. Jodå så är det – så länge jag håller mig frisk och inte är beroende av kommunens omsorg. För då ställs de demokratiska rättigheterna in i kommungarderoben och jag blir bara en person som man kan behandla lite som man vill. Jag kostar både personal och pengar och då tolkas socialtjänstlagen godtyckligt. Inte bryr man sig om att ”verksamheten ska bygga på respekt för människors självbestämmande och integritet” enligt Socialtjänstlagen.
Man verkar också i Bodens kommun ha glömt bort varför psykiatrireformen kom till och varför man lade ner stora inrättningar för psykiskt sjuka personer. Anledningen var att de skulle bli integrerade i samhället och behandlas som fullgoda medborgare. Det har man glömt bort i Bodens kommun.
Under hösten har man lagt ner två gruppboenden i centrala stan och flyttat dem till Hemvägen och nu står nästa boende på tur. Har man någonsin frågat brukarna om de vill flytta? Nej det tror jag inte. Hamnar man i beroendeställning kan kommunen bestämma att man ska flytta från sin invanda miljö trots att man fått löfte om att få bo kvar så länge man önskar.
Till saken hör att dessa personer på kamratboendet Höjden, som nu är aktuellt, blev tvungna att flytta på sig för knappt fem år sedan, då skulle omsorgen ha deras lägenheter. Nu anger man som skäl till tvångsflytten att äldreomsorgen behöver mer plats.
Psykiskt sjuka personer lever i demokratins utkanter och har svårt att göra sin röst hörd, sorgligt men dessvärre sant.
Jag har arbetat i många år med människor med psykiska sjukdomar och funktionshinder på kamratboendet Höjden. Jag har sett att de trots svåra handikapp har kunnat utveckla ett hyfsat självständigt liv genom att kunna ta tillvara centrala stans erbjudande och service. Nu ska dessa människor förpassas till stadens utkanter och tillsammans med två andra gruppboenden fylla kommunens tomma lägenheter, som en gång var stadens stolta boende för människor med demenssjukdomar, men som lades ner efter bara några år.
Vem som förde dirigentpinnen då, lämnar jag utan kommentar.
Nej jag arbetar inte längre i socialpsykiatrin och kan inte påverka dessa människors situation men jag blir förbaskad och livrädd när kommunen använder sig av diktaturfasoner. Det kan drabba både dig och mig om vi inte ser upp.