Utgående från Niklas Orrenius utmärkta artikel i Dagens Nyheter den 14 december ser jag att Björn Söder om samerna säger: ”de är svenska medborgare men tillhör den samiska nationen”. På samma sätt ser han tornedalingar och så vidare.
Det är inget konstigt med det. Ordet ”nation” betyder ”folk”, och ett land kan innehålla många folk.
I min ungdom på en stor industri med många invandrade arbetare frågade jag en kamrat vilken nation han var ifrån och fick svaret ”ungrare”.
I flera år trodde jag att han var från Ungern, tills det gick upp för mig att han tillhörde den ungerska minoriteten i Jugoslavien. Han hade gått hela sin skolgång på ungerska, fast statsspråket i landet var serbokroatiska.
Så ser en ”nationell minoritet” ut. Det är ett folk, men ett folk som är mindre än majoritetsfolket och därför tillförsäkrats rätten att få leva jämlikt med majoriteten.
Och så läser man ordet nation i mångnationella stater som Ryssland och Schweiz. På en blankett för inresevisum kan det stå en rad för ”nationalitet” och en annan för ”medborgarskap”.
Sådant har vi inte förstått i Sverige, där nation endast uppfattas som ”land”, även om våra myndigheter förr i världen såg samerna som en egen nation, till exempel i gränsavtalet med Danmark–Norge 1751, där de anses som ”egna undersåtar” i krigstider. Som ett neutralt folk, alltså. Men att Sverige idag erkänner flera nationer inom landet, så kallade nationella minoriteter, beror enbart på trycket från EU.
Många politiker som reagerar mot Björn Söder skulle därför i en debatt öga mot öga med honom få en smäll på fingrarna. Men Söder kommer själv att fördunkla begreppet nation.
”Samer och judar har levt i Sverige under lång tid”, säger Söder och accepterar det. Men sedan talar han om kurder och araber som nationer i Sverige. Då är han ute och seglar, för en nationell minoritet är knuten till ett hävdvunnet geografiskt område. Kommer man från en nation utomlands blir man invandrare i det nya landet. Invandrarna till USA skapade inte tyska, engelska eller norska nationer där borta, däremot kallas urinvånarna ”Indian Nations”.
Pudelns kärna i Söders resonemang framgår av att han tycker ”Det är ju annars önskvärt att staters geografiska gränser sammanfaller med folkets utbredning”.
Det där är ett tänkande som är känt från parollen ”Ett land – ett folk”. Den slog igenom under 1800-talet, men innan dess gav de styrande i Europas länder blanka fan i hur många folk/nationer som ingick i deras riken – bara de hade kontrollen över territoriet. Gustav Vasas barn fick lära sig finska och han lät översätta bibeln till både svenska och finska under sin tid. Den ”svenska” armén under Trettioåriga kriget bestod till stor del av finsktalande trupper, så det var comme-il-faut bland generalerna att kunna växla över till finska. Och i arkiven i Uleåborg finns det gamla svenska lagtexter på samiska.
Viss nationalism har gjort nytta i frihetskamp och kulturellt uppvaknande, men principen Ett land – ett folk har inte fungerat där flera folk bott sida vid sida. Tvärtom har det tagit en ände med förskräckelse.
De som vill syna Björn Söders uttalanden i sömmarna borde gå in på sådant som när han citerar tyska nationalismens klassiska filosof Johann Gottfried Herder: ”Det finns bara en klass i staten. Folket. Kungen och den enkle bonden tillhör båda denna klass”.
Detta är klassisk ”korporativism”, en politisk filosofi som var ideologi för en Mussolinis stat. Nysta vidare därifrån, föreslår jag.