Det är ett tag sedan Karl XII slogs vid Poltava, närmare bestämt 305 år.
Det var inte lyckosamt. Han hade för övrigt inte mycket där att göra. Sverige hade mått bättre om han stannat hemma.
Nu fick han med svansen mellan benen ta sig hemåt för att slutligen hamna i Norge, där han blev skjuten med en kula stöpt i blyet från en knapp ur hans egen vapenrock. Om man får tro myterna.
Vi borde ha fått nog av hjältekungar. Men nu är Poltavatrakterna åter på tapeten.
Folket i Kiev surnade till och reste borst mot tsar Putin. Man hade tröttnat på krutgubbar och lyssnade hellre på demokratiska locktoner från väster.
Men Kiev-borna tycks tvingas ta några steg tillbaka inför den starkes krav. Klokt -- om det följs upp.
Omvärlden får nöja sig med att vara åskådare.
Det vapenskrammel som blivit följden är desto mer oroande. Som om vi inte har fått nog av blodiga upgörelser.
Upprustning tycks vara synonymt med moralisk resning. Fan tro´t. Finns nu inte desto större anledning att ta fredliga initiativ?
Och lyssna på Ronny Eriksson: ”Det är aldrig för sent att ge upp.” Soldaten tar äran med sig ned i graven.
För hedrad blir han ju först genom sin död...