Jag är – och har alltid varit – en samhällsintresserad och engagerad medborgare som dagligen tar del av skeendet i vårt samhälle genom både tidningar/tidskrifter, bloggar, radio- och TV, sociala medier och samtal med människor jag kommer i kontakt med i mitt dagliga liv, numera som pensionär.
Det finns två områden som jag är särskilt intresserad av och följer extra noga i medier men också genom personliga kontakter, nämligen hur vi (läs samhället) ordnar tillvaron för våra barn – eftersom jag har fem barnbarn i åldrarna 3 till 13 – samt hur vi inom områdena vård och omsorg tar hand om och vårdar våra äldre när inte den egna kraften räcker till.
De senaste månaderna har jag följt skriverier och debatt om skolsituationen och den nya skolstrukturen man inom kommunen jobbar med. Jag blir bekymrad när det diskuteras att lägga ned de oftast väl fungerande skolorna ute i byarna eller i stadsdelarna med motiveringen av främst den kommande förmodade lärarbristen men även av antagna obestyrkta kostnadsbesparingar.
Barnperspektivet verkar inte vara en överordnande parameter trots att det borde var det absolut viktigaste. Flera utredningar som presenterats av kommunens tjänstemän verkar dessutom vara undermåliga genom allvarliga brister i faktaunderlaget och ogrundade antaganden.
De engagerade föräldraarbetsgrupperna för berörda tiotalet skolor pekar i en insändare (NK 13/11) också på en odemokratisk process från kommunens sida i en så viktig fråga. En skola i en bygd är oerhört viktig också för bygdens fortlevnad förutom att den också minimerar barnens behov av långa tröttande transporter och därmed onödigt långa skoldagar.
Konsekvensutredningar – med barnperspektivet som den viktigaste delen – vid större förändringar som gäller barnverksamheter saknas tydligen. Jag hoppas att de fortsatta utredningarna går på djupet med detta i förgrunden. För det kan väl inte vara så att det finns en dold agenda där man jagar möjliga lokaler för andra ändamål genom att slå sönder väl fungerande enheter och slå ihop till mastodontskolor på färre antal ställen? Är min oro obefogad?
Det andra området gäller våra äldre och deras behov inom vård och omsorg där ett äldreperspektiv borde utgöra en viktig parameter. I dagarna kan man läsa om pågående eller planerade förflyttningar av äldre inom äldreomsorgen till andra enheter. I vissa fall långt från sina anhöriga utan att konsekvensutredningar görs av hur det påverkar de äldres livssituation. Det är väl känt att stora förändringar i boende och i invanda vardagliga mönster för vårdbehövande äldre kan innebära avsevärda negativa förändringar i dennes välbefinnande med inte sällan en förödande snabb hälsoförsämring.
Med de planerade åtgärderna minskar man behovet av lokaler och kan frilägga dessa för andra ändamål. Hur detta rimmar med ökat antal äldre och en allt äldre befolkning enligt aktuella prognoser som presenterats genom åren är en gåta. För det kan väl inte vara så att det även här finns en dold agenda där man jagar lokaler för andra ändamål genom att ge sig på en mycket skör och svag grupp i samhället? Är min oro obefogad?
Den absolut viktigaste och högst prioriterade uppgiften är väl ändå att värna om våra svenska medborgares väl och ve. För att upprätthålla fungerande vård, skola och omsorg samt trygghet, försvar, lag och ordning och olika infrastrukturer ”lånar” stat, landsting och kommun pengar av oss medborgare genom de skatter vi levererar in och vi förväntar oss att dessa skatter används för avsedda och utlovade ändamål.