Framför oss växer en ny samhällsklass fram vars enda gemensamma nämnare är osäkerheten på arbetsmarknaden. Vi behöver ett politiskt tryck i de här frågorna.
Timanställd, projektjobb, arbetslös, bemanningsanställd, vikarie. Så ser svensk arbetsmarknad ut för många människor. Ena dagen har man jobb i en otrygg och tillfällig korttidsanställning, andra dagen är man arbetslös.
Alla som delar på nådens korttidsvikariat och osäkra anställningsförhållanden, människor som gör jobbet för låg lån, till ett högt pris för sig själva. Alla som bär upp samhället på sina axlar till priset av hälsa och liv. Överbelastade och underbetalda.
”Du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och tacksamheten från samhället i löftet om snabb utförsäkring. Vi, vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar, monterar, svarvar, gräver. Vi som på jakt efter en seger som skrämmer bort alla försämringar, reser oss upp. Hittar våra röster, sträcker våra ryggar och kräver oss själva tillbaka.”
Så skriver Jenny Wrangborg i diktsamlingen Kallskänken. Jenny jobbar som kallskänka och tidigare i hemtjänsten. Hon befinner sig ännu på banan i arbetslinjens Sverige. Som många andra som gör tre personers jobb för en enda lön som, den också är för låg.
Framför oss växer en ny samhällsklass fram vars enda gemensamma nämnare är osäkerheten på arbetsmarknaden. Arbetskraftsmigration och politiska prioriteringar håller på att skapa en ny verklighet.
Sveriges hotell- och restaurangbransch består till hälften av ungdomar under 26 år. Fyra av tio anställda där har otrygga visstidsanställningar som staplas på varandra eller dag-till-dag jobb. Flygbolag säger upp sin personal och hyr istället in personal från bemanningsföretag per timme. Bemanningsföretagen växer i alla branscher.
Att vara flexibel är den överlägset viktigaste kompetensen för att bli anställd. Men vi måste kanske lära oss att vi lever i en ny tid och erbjuda anställda stresshantering istället för gymkort.
Som om det skulle hjälpa.
Många anställs på nollkontrakt, där man inte har några schemalagda timmar, utan där det gäller att vara snabbast på att svara på ett sms från chefen för att få chansen att jobba.
Utan fast jobb får man inget hyreskontrakt, inga lån att köpa en bostad för ingen yrkeskarriär eller yrkesstolthet.
Man fastnar i en fattigdomsfälla som tär på en och gör människan sjuk, pressad, sänkt, villrådig, ledsen och arg.
Otryggheten gräver djupa hål i självkänslan och ilskan växer. Men den riktar sig inte mot ett sjukt system eller företagen, utan mot människor i samma utsatta situation.
Här kan man hitta orsakerna till att högerextrema och främlingsfientliga partier växer fram. I rädslan över att kunna bli av med jobbet, får både medmänsklighet och solidaritet stryka på foten.
Vi behöver ett politiskt tryck i de här frågorna. Självklart måste arbetsgivare kunna anställa tillfällig personal som täcker upp vid tillfälliga behov. Problemet är att många arbetsgivare sätter det i system.
Människor anställs som vikarier från år till år eller rings in per timme. Det blir en väldigt otrygg tillvaro.
Det är svårt att hävda sina rättigheter om man inte har en fast anställning. Och det är svårare för hela arbetslaget att hävda löner, lagar och avtal.
Det blir en tyst arbetsplats.
Vänsterpartiet jobbar för att sätta ett tak för hur länge man kan vara tillfälligt anställd. Att fast anställning ska vara regel på arbetsmarknaden. Skärpa lagstiftningen för inhyrning från bemanningsfö retag.
Alla är värda ett bra jobb! Alla är värda ett bra liv där vi kan utvecklas och nå våra drömmar oavsett vilken bakgrund vi har.
På vilket sätt hjälper det ett en människa att aldrig ha råd och alltid känna sig otrygg? Den samhälleliga kostnaden och kostnaden för individen är för stora.
Alla är värda ett bra jobb och ett bra liv.