”Vid väta kan halka uppstå.” Den sortens anslag kan man få se på amerikanska anläggningar. De vill inte riskera att bli stämda, om det skulle bli halt efter ett regn.
Kanske resonerar vi alltmer så också i Sverige – att vi alltså är rädda att någon inte begriper att man kan snava. Trafikverket är hysteriskt noga med att det ska finnas perrong av viss höjd för att ett persontåg ska få stanna och ta ombord en passagerare. En gammal hållplats med namnskylt – men utan rätt perrong – räcker inte. Vi som har malmbana och inlandsbana inpå knuten vet dock att ibland måste tåget få stanna till och med i väglöst land.
Idag kan det gå till så här, jo, det har hänt. En växel på den på obestämd tid temporära järnvägsstationen i Kiruna behöver repareras. Spåret är dock bra, så Norrtåg kan komma och åka som vanligt, ty deras ekipage har förarhytt i bägge ändar.
Men SJ:s tåg från Luleå till Narvik och vice versa har vagnar med lok, som måste flyttas till tågsättets andra ände efter ankomst till Kiruna, eftersom stationen är en så kallad säckstation. Detta går inte att genomföra medan växeln är under reparation.
För allas säkerhet skickas därför persontågen till och från Narvik förbi Kiruna någon kilometer ifrån stationen, ty där finns ett triangelspår, som medger att gods- och malmtåg kan åka förbi utan att gå igenom stationen.
Hur då göra med passsagerare, som ska av och på i Kiruna?
Jo, i Gällivare får alla på väg till Kiruna byta till buss och komma fram en timme senare än planerat. Själva tåget fortsätter till Abisko inom synhåll från Kiruna station.
Men kunde man inte ha tänkt sig att tåget hade stannat efter triangelspåret och backat in på stationen den lilla kilometern? Då står tågmästaren i sista vagnen och håller vakt, medan lokföraren kör mycket långsamt in på station.
Nej, detta kunde man inte tänka sig, ty SJ centralt tillåter dem inte att backa utanför det rena stationsområdet. Tågbesättningar som gjort detta förut har fått skäll för det.
Nå, kunde man inte tänka sig att beställa bussersättning från Kirunas bussbolag till stationen Krokvik, en mil norr om Kiruna, i stället för till Gällivare? Då skulle bussturen in till sta’n ta tio minuter i stället för en och en halv timme (och alla hungriga resande hade kunnat sitta kvar en timme till i restaurangvagnen).
Nej, det kunde mn inte tänka sig för Trafikverket tillåter dem inte att stanna i Krokvik.
Om någon resande eller läsare någon gång har sett en film av Jacques Tati, så skulle en sådan här resa ge ett igenkännandets skimmer. Tati finns inte mer, men någon rolig regissör borde verkligen göra en dramafilm om en tågresa på malmbanan. Han eller hon skulle inte behöva anstränga sig – det skulle bli en komedi helt av sig själv.