För några år sedan öppnade ett privat dagis i Harads. Enligt Bodens kommun har detta medfört en olycklig utveckling av barngrupperna i Harads. Det har blivit en segregering av barnen. På det privata dagiset går nästan bara barn till svenska föräldrar medan på det kommunala dagiset går nästan bara barn till invandrare.
En viktig uppgift för dagis och skola är att bidra till att barn från olika grupper och samhällsklasser träffas. Kommunledningen är medveten om detta och som utbildningsförvaltningen skriver;
”All forskning visar att en segregerad miljö från tidiga år inte är bra för barn och ungdomar och leder till stora utmaningar för samhällets utveckling”.
För att åtgärda den uppkomna segregationen är kommunen beredd att lägga ner det kommunala dagiset och till och med sälja huset till den privata förskolan. Tänk om ägarna för det privata dagiset tycker att vinsten inte är tillräckligt stor eller rent av går i konkurs. Då är kommunen skyldig att fixa dagisplats åt barnen. Så var det ju när John Bauer skolkoncernen gick i konkurs år 2013.
Grundorsaken till den uppkomna situationen är en lag som den borgerliga regeringen skapade 1992 som innebär att om ett privat vinstdrivande företag vill starta ett dagis (eller skola) så är kommunen skyldig att betala pengar till detta företag – en viss summa för varje barn som går där. Tidigare hade det i Sverige bara funnits friskolor med en speciell inriktning som inte den kommunala skolan hade, till exempel Waldorfpedagogik. Vi kan göra en jämförelse; Jag köper en traktor med snöplog och sen säger jag till kommunen att nu sköter jag snöskottningen i mitt kvarter och kommunen är skyldig att betala mig för det, fast kommunen hade redan en annan som skulle ploga den där stadsdelen.
Det är inte rimligt att kommunens skatteinkomster ska flyttas över till privata företags bankkonton för en tjänst, barnomsorg, som kommunen inte har velat köpa. Vi borde riva upp lagen från 1992 och återgå till hur det var före dess.