I Sverige så även här i Luleå har vi hemlösa, barn går till sängs utan att äta (hungriga) äldre som går utan nödvändiga läkemedel mediciner), psykiskt sjuka utan hjälp eller behandling och familjer som går i ekonomisk konkurs. Detta sker runt om i vårt välmående Sverige. Samtidigt ger vi bort 43 miljarder i bistånd till andra länder genom Sida. Bara Sidas administration kostar 1,2 miljarder, har vi i Sverige verkligen råd att skänka bort alla dessa pengar samtidigt som det ser ut som det gör i kärnverksamheterna skola, vård och omsorg?
I skolan saknas det massor av behöriga lärare ,inom vården blir köerna bara längre och längre och i omsorgen finns det också hur mycket som helst att önska.
Nog är det dags för Sveriges skattebetalare att sätta ner ”fötterna”, för detta handlar faktiskt om våra gemensamma tillgångar. De som sitter i vår riksdag och regering måste få veta att så här kan de inte få fortsätta.
Frågan är om det är så viktigt för de styrande att ”lysa utåt” medan de som byggt upp landets välfärd får leva långt under existensminimum. I slutet av årets valrörelse lovades det rättvisa åt landets pensionärer, men nu efteråt så kommer detta löfte troligen att falla i glömska.
Frågan är hur länge vi skattebetalare ska finna oss i att våra pensionärer, ofta kvinnor, ska tvingas leva sina sista år i livet som utfattiga? Var finns solidariteten och var finns empatin hos dem som så frikostigt skänker bort våra skattepengar medan det ser ut som det gör i vårt välmående och rika Sverige?