Det är en underbar sommarkväll och min första semesterdag. Vi har grillat på altanen och familjen ska precis börja äta när en stor svart hund av pitbulltyp dyker upp på tomten. Innan vi hinner reagera välter hunden ett trädgårdsgaller som vi har för avspärrning till altanen och attackerar helt oprovocerat vår Jack Russelltik Ninja, som slumrar på en stol. Det blir tumult, den stora hunden biter sig fast i bakkroppen på Ninja, vi försöker slita loss hunden men har ingen möjlighet att avbryta, allt går så fort.
Min trettonårige dotter bevittnar panikslagen och gråtande situationen.
Efter en stund kommer kamphundens ägare in på vår gård och lyckas slita loss sin hund.
Ninja blöder från stora sår på kroppen och vi far till veterinären men det är försent.
Ninja är söndertuggad i höften och magen och måste avlivas.
Familjen är förtvivlad.
Jag har haft hundar omkring mig hela mitt liv och vet att det är mycket sällan man får en hund med sådana trevliga kvalitéer som hos vår Jack Russelltik.
Det som skulle bli en fin sommar är plötsligt en mardröm.
Vad som hände oss är tyvärr inte heller något unikt.
Polisen uppskattar att det blir runt 4000 anmälningar av hundangrepp på ett år. Det är mer än tio fall per dag. Bara Folksam ersätter i genomsnitt 880 skador och hundansvar per år. Studier av Sirkku Sarenbo, som är docent i miljövetenskap på Linnéuniversitetet, visar att så kallade kamphundar, eller hundar av bulltyp, är överrepresenterade som angripare och orsakade svåraste skadorna på ägare som försökte skydda sina hundar.
”Kamphundar är hundar som avlats och tränats för att utkämpa slagsmål med hundar eller andra djur", enligt Wikipedia. Aggression, muskel- och bettstyrka är egenskaper som prioriterats. Det är hundar med lägre tröskel för aggressivt beteende. Exempel på det vi allmänt kallar kamphundar är american staffordshire terrier, pitbullterrier och staffordshire bullterrier. I flera europeiska länder, tex i våra grannländer Norge och Danmark, är många av de här hundtyperna förbjudna. Dom anses helt enkelt för farliga. I Sverige har antalet hundar av den här typen mångdubblats under 2000-talet och hör nu till dom populäraste hundraserna i ett 50-tal kommuner. Dom är förstås särskilt populära bland missbrukare och kriminella men också hos många helt vanliga medborgare som familjehund. Vi möter dom överallt numera.
I Sverige tycks en vanlig åsikt vara att det inte är hunden som är farlig utan att dåliga ägare är problemet. En inställning som också framförs och försvaras av Svenska Kennelklubben. Det är en grov förenkling anser jag. Alla hundar har förstås ärftliga egenskaper och rastypiska beteenden, en tax blir aldrig en stående fågelhund, vi ser inga labradorer som vallhundar och man skaffar inte en afghanhund om man vill jaga älg.
Förut brukade jag bli rosenrasande när vår snälla och väldigt lydiga terrier Ninja rusade iväg efter en katt och vägrade att lyssna på kommandon. Så småningom insåg jag att hon bokstavligen inte hörde, såg mig eller ens visste att jag fanns i sådana situationer. Hon hade blivit den hund hon innerst inne var: en jakthund.
En kamphund blir förstås en kamphund i en given situation. Det är hennes natur.
Alla hundar kan förstås uppträda aggressivt men ett angrepp av en pudel är inte lika allvarligt som när en pitbull attackerar. Pitbull är en hund med mycket stor potential att skada svårt och till och med döda. Det är också raser som i motsats till de flesta andra raser ofta anfaller utan varning. Det finns många skrämmande exempel på attacker från kamphundar bara i år.
Jag har mycket svårt att förstå varför vi ska tillåta den här typen av hundar i samhället. Det är djur som ställer mycket stora krav på ägaren och bevisligen lever alldeles för många inte upp till de kraven. För oss som förlorat sina husdjur i angrepp är det heller ingen tröst om ägaren är ansvarig.
Det verkar lättare att förbjuda farliga hundar än dåliga ägare och våra politiker borde göra som i många andra länder i Europa, helt enkelt förbjuda dessa raser.
Jag skulle även gärna se någon sorts licenskrav för alla hundägare. Det skulle förmodligen bli ett filter mot dåliga ägare och göra det lättare för polisen att omhänderta djur som far illa.
Det har snart gått ett år sedan vi förlorade Ninja. Vi har städat undan bädden och matskålarna, vi har plockat bort leksakerna på gården, vi vet att ingen möter oss i hallen när vi har varit borta.
Men det gör fortfarande ont.