Moderaterna i Kalix med regionrådet Linda Frohm i spetsen vill införa villkorade matkuponger istället för ett generellt försörjningsstöd. På moderatsvenska ”gröna checkar”. Pekpinnen är att de fattiga inte vet sitt eget bästa, det allmänna behöver villkora en del av stödet så att de verkligen köper grönsaker och frukt. Typisk högerpolitik.
För moderaterna gäller bara valfrihet för mer välbeställda. Säger de utsatta nej till grönsaksbidraget så tappar de också den delen. Redan fattiga blir ännu fattigare.
Jag har en idé. Vi kan väl istället införa en övre gräns för RUT- och ROT-bidraget. Säg vid en taxerad årsinkomst på 900 000 och uppåt. De som tjänar så mycket har råd att betala sin städpersonal och husrenoveringar utan bidrag från oss andra. För RUT och ROT är inte egna pengar, det är skattebetalarnas pengar för att använda Frohms egna ord. Och jag betalar då hellre mina skattemedel till en utsatt person som behöver försörjningsstöd än höginkomsttagares upplevda renoveringsbehov eller oförmåga att städa sitt eget hus.
Det synsätt och värderingar som moderaterna uppvisar med detta förslag är gammal och unken högerpolitik. Inget annat. För att illustrera det så kan vi hoppa tillbaka till 1867 och senaste stora svälten i Sverige.
1867 var, paradoxalt nog, både ett svältens år – och ett rekordår för svensk spannmålsexport. Svälten var som vanligt en mindre fråga om missväxt än om fördelning.
De som inte fick någon del av skördar och pengar hade fått lära sig att det var som det skulle vara. Såhär stod det exempelvis i ”Betraktelser för nattvardsungdom” utgiven 1861:
Somliga måste vara fattiga och somliga rika. Det kan inte annorlunda vara. Ville man utjämna denna olikhet, så vore det orättvist, eftersom många tusen skulle bliva berövade det som de med svett och möda förvärvat, och deras ägodelar kastas i händerna på odugliga, lata och lättsinniga människor, som icke förtjänade den gåvan. Så skulle jorden inom kort bliva en ödemark och människorna alla samtliga olyckliga, utfattiga och eländigare än någonsin. Besinna detta, du fattiga, och var nöjd! Är du nöjd så är du rik.
När nödhjälp väl kom så uppstod problem sedan när den skulle distribueras.
Nödhjälpskommittéerna hade nämligen beslutat att endast en tiondel skulle delas ut till de behövande direkt. Resten – 90 procent – av hjälpen skulle utgå som ersättning för nödhjälpsarbete. Detta fick skarp kritik i dåtiden och gjorde att nödhjälpen blev ineffektiv då människor på gränsen till svältdöden förväntades arbeta för att få mat på bordet.
Varför skulle fattiga och närapå ihjälsvultna människor tvingas till arbete? För att de beslutande, makthavarna, ansåg att de fattiga inte visste sitt eget bästa och säkert skulle slösa bort hjälpen om de bara fick den. Motprestation först – sedan hjälp.
Frohm med sina moderatkollegor i Kalix sitter där med tankegods som de lika gärna kunde ha uttalat i en nödhjälpskommitté i svältens Sverige för mer än 150 år sedan.