Hur svårt är det?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Där ingick inga konstiga bokstäver, men han snubblade med tungan. Han klagade inte, han ville lära sig.
Klagar på stavningen på kartorna gör däremot vissa myndigheter och föreningar med några års mellanrum.
Hur svårt är det att lära sig att tje-ljudet skrivs med č? Och sje-ljudet med š? Använder man uttalet på de bokstäverna, så känner man utan vidare igen orden; čorru uttalas tjårro.
39 miljoner européer skriver sina modersmål med dessa bokstäver, som också finns med i finska ordböcker för främmande ord. Det betyder att det finns ett antal miljoner i grannländerna med en hum om dessa bokstävers uttal, som polacker och tyskar, varifrån många fjällturister kommer.
Att inte vilja lära sig uttalet utan kräva tillbaka en gammal övergiven stavning vore som att kräva att få skriva Hälsingborg i stället för Helsingborg, som man gjorde fram till 1971.
Den nya stavningen har funnits på Lantmäteriets kartor sedan 1984. När fjällräddning eller andra befarar kaos fortfarande efter 24 års inlärningstid, så tror jag det beror på något annat.
En granne till mig på fisketur längs Lainioälven för några år sedan upptäckte att skogen brann. Mobilen hade ingen täckning, så han vände om till en gård, bad att få låna telefon och ringde 112. Han sa, på svenska: "Det är skogsbrand vid Lainioälven".
SOS-telefonisten svarade: "Lainioälven, var ligger det?".
Det tog sin tid för min granne att få henne att hitta på kartan, och det tror jag är pudelns kärna: det sitter personal som inte kan geografi och tar emot samtal.
Den gången satt hon i Luleå. I dag är frågan om hon ens skulle ha suttit i Sverige.
Jag undrar, jag, sedan jag på radion hört att allt fler kommuner har lagt ut färdtjänstcentralerna på entreprenad i Baltikum eller Moldavien, där lokal personal anställts efter att ha gått en grundkurs i svenska.