Apropå Pelle Lindbloms krönika ”Mannen har blivit den store förloraren” i NSD den 28 februari och hans synpunkter om ”åsiktskorridorer”.
Pelle Lindblom skriver; ”Vi får en konstruerad samstämmighet grundad på en delvis felaktig och generaliserad maktanalys, skulle bli en av slutsatserna.”
Är det inte just det Lindblom sysslar med ?
Han blandar ohämmat i sitt resonemang. Den bärande utgångspunkten saknar källa; ”I sidoanalyser målas dock en helt annan bild upp. Att det visserligen finns ett mindre maktskikt i samhället som alltjämt är mansdominerat”.
Menar Lindblom på allvar att det är så i dagens Sverige? Sedan matchar han det med tankar om framtiden; ”Istället är det en framväxande medelklass av välutbildade kvinnor som tar allt mer plats och allt oftare innehar chefsposter. Denna grupp förutspås få mer makt och bättre betalt än männen”
”För att beviljas stöd ska en kulturansökan med fördel innehålla kodord som normkritik, jämställdhet, hbtq, mångfald, och som propå från kulturministern numera även sexuella trakasserier."...Vad är det för fel på att detta skulle vara prioriterade ämnen i konstprojektvärlden i dagens Sverige? Det här är viktiga frågor, för BÅDE kvinnor och män. Sedan bör dessa ämnesområden inte tränga ut andra viktiga områden som också behöver belysas.
Om EN kvinna offentligt säger att hon hatar män, så är hon inte representativ för kvinnor i stort. Lika lite som att alla vita medelålders män är män med makt = offentlig makt.
Däremot har pojkar/ män i stort generellt högre status bara genom sitt kön. När lärare upptäckte att de gav pojkar mycket mer uppmärksamhet i klassrummen än flickorna, började de, som ett experiment, fördela frågor och uppmärksamhet lika mellan dem. Då upplevde pojkarna att läraren gav fickorna alldeles för mycket uppmärksamhet. De ville att allt skulle återgå till det ”normala”.
Jag läser det här som ett inlägg från en vit medelålders man som känner sig hotad av en utveckling som faktiskt på sikt, gör världen bättre för både kvinnor och män.