Ett spöke går runt Europa, skrev Marx och Engels 1872. Däri kan vi i Malmfälten känna igen oss idag. Ett spöke går runt Norrbotten och det spöket heter Norrtåg. En del säger Nolltåg eftersom det ofta står noll tåg på stationen när man ska gå ombord.
En morgon i veckan kan man smidigt åka från Kiruna till Vännäs, där jag och en kollega skulle på förrättning klockan 13. För att slippa stiga upp tidigare än halv fem hade jag riktat in mig på att äta frukost ombord.
Min kollega hade inför utsikten att resa med detta bolag inte bara ätit frukost hemma utan dessutom medtagit matsäck.
– Ska man åka Norrtåg bör man helst ha med sig ett överlevnadskit, sa hon.
Halv sex denna bistra vintermorgon erbjöds vi bussersättning på grund av ”fordonsbrist”. Väl medvetna om att bussen inte skulle hinna till Boden i tid för anslutningståget ställde kollegan och jag in oss på att avboka hela resan. Men minuter före avgång prövade vi först ett telefonnummer vi fann på nätet, ett dygnsöppet nummer i Gävle.
Den trevlige tjänstemannen på Norrtåg fick klart för sig, att vi blott hade få minuter på oss till avgång. Bara om vi skulle komma till Vännäs till klockan ett skulle vi gå ombord. Han garanterade till slut att vi skulle hinna. Med taxi?
– Nej, det visste han inte, men på något sätt.
Besked skulle komma före vår ankomst till Boden.
Då gick vi ombord och satt där i exakt fyra timmar. Beskedet kom per sms ett par mil före Boden. Buss väntade: Boden–Luleå–Umeå–Vännäs med ankomst klockan sju på kvällen.
Eftersom mötet i Vännäs sålunda skulle missas, hade vi inte längre någon som helst anledning att åka dit. Ett nytt samtal till Gävle gjorde en annan tjänsteman stött:
– Skäll inte på oss.
På vem skulle vi då skälla? undrade min kollega.
Något löfte om att nå Vännäs till klockan ett kände tjänstemannen inte till, och sådana löften kunde de inte ge:
– Våra händer är bakbundna, sa den kvinnliga tjänstemannen.
Således steg vi i Boden av och gick raka vägen ut på perrongen och tog SJ-tåget en halvtimme senare tillbaka till Kiruna.
På vem ska man alltså skälla?
Inte på personalen, förstås. Deras händer är bakbundna. Inte heller på utföraren, vars firmanamn är onödigt att nämna. De arbetar med de fordon de har och som inte alltid finns. Spöket går runt högre upp.
Entusiasmen var stor när Norrtåg bildades. De öppnade till och med en tidigare nedlagd linje. Men tågen kollapsade redan första vintern. Hur köpte de egentligen sina fordon när de byggde upp Norrtåg?
Vi vet att LKAB:s malmlok måste gå i alla väder. Varför ställdes inte samma krav på persontågen? Pengar, förstås. Men de kunde kanske ha rådgjort med bolag i länder, som är kända för att man kan ställa klockan efter tåget? Såsom Schweiz.
Där finns också vintrar, dock inte riktigt som de våra. Men det stora grannlandet i öster, där tågen också alltid går i tid, kunde de ha frågat:
– Hur kör ni och med vad under den sibiriska vintern?
Kanske kunde de ha hyrt in något ekipage därifrån att prova i Norrbotten och Västerbotten. Men det gjorde de visst inte.
Därför fortsätter spöket att gå runt Norrbotten varje vinter.