Det gör ont...
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
mamma har en skada i ryggen så hon bara kan jobba 50 procent och har just blivit uppsagd från sitt jobb.
Min mamma söker jobb nu, hon har sökt på nästan alla halvtidsjobb hon hört och sett.
Hon har varit på intervjuer och så fort hon säger att hon är halvtids pansionär så "går en rullgardin ner" arbetsgivaren blir rädd.
Under de fem år min mamma jobbat på sitt förra jobb har hon noll sjukdagar på fem år! Hon jobbar nog bättre än de flesta!
Hon vill så mycket, men kan inte.
Tänk om politiker, som bestämmer hur länge man får vara sjuk och inte sjuk, skulle se henne efter att hon till exempel städat, tvättat. Vanliga saker som alla friska människor klarar blir hon sjuk av.
Hon kan knappt gå efter hon gjort sådana vardagliga saker. Och politiker, som varken ser eller lyssnar på hur min mamma lider, ska komma och säga att hon är frisk?
Sedan hjälper jag till i en barnfamilj där mamman i familjen också har problem med ryggen och sitt ena knä.
Att se hur hon nästan lider av att bara ta på sina barn kläder, att se hur ont det gör.
Sist jag var där for vi på stan, vi var där två timmar. Och i slutet kunde man se i hennes ögon hur ont hon hade av att röra sig.
Och hon får bara halv sjukpenning för att hon har fött barn, för då är hon frisk?
Hon är den bästa förälder jag stött på. Hon är som min mamma är, vill men kan inte.
Alla ni som läser det här kan ju tänka själva. Skulle ni vilja ha så ont att ni inte kan stå, sitta eller ligga för att det gör så ont i hela er kropp?
Efter att ha tvättat en tvättmaskin? Av att vara med era barn?
Min mamma kan operera sig, men chansen är 50/50 om hon blir bättre eller ännu sämre. Och hon vågar inte för att hon har så ont som det är nu.
Jag som är 17 år kan se det här, men vad ser våra politiker? De kan ju inte se verkligheten i alla fall...
De kan inte känna någon med ständig smärta.