Det är en tidsanda som präglas av egoism
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Med anledning av artikeln väcks osökt min latenta irritation över hur bilarna parkeras i residensstadens centrum.
Huvudsaken att JAG får plats verkar genomsyra många bilisters tänkande. Och med det parkeras därför bilar ofta så långt ifrån intillvarande att pakeringsplatserna blir en bild av kanske ett annat fenomen, beröringsskräcken inför din nästa.
Jag har många gånger snurrat runt i sökande på P-utrymme och då blivit irriterad på slarvet eller likgiltigheten för hur man ställer, oftast största och dito miljöförstörande, fordonen. Jo, med nästan öppet dörravstånd till närmsta bil, men ändå så pass tätt att en annan bil inte får plats.
Det är faktiskt slöseri med ett gemensamt utrymme i det offentliga rummet. Tänk om man gjorde likadant när man parkerade sin ändalykt vid exempelvis konserter eller föreläsningar som inte har numrerade eller markerade platser.
Irritationen kring det ovannämda kan förstås placeras i kategorin "veckans i-landsproblem". Men det hela har både en klimatpolitisk- och mellanmänsklig dimension.
Jag tror dock problemet, om vi kallar det så, bottnar i en tidsanda som präglas av egoism och "bara jag klarar mig"-anda.
Och skulden kan faktiskt inte enbart läggas på regimen Reinfeldt, hur otroligt det än låter i norrbottniska öron.
Den skyldige är lika mycket du. Och jag.