Idag, två och ett halvt år efter att förslaget ”Framtidens skola” först presenterades finns det fortfarande ett stort glapp i förtroendet mellan de som bestämmer och de som är berörda.
Nu inför kommande valrörelse har Carina Sammeli (S) ordförande i BUN meddelat att hon slutar med politik efter nästa val.
Kanske offras hon av partiet för att rädda röster. Men den skolpolitik hon driver lever kvar.
I Kuriren den 15 januari uttalar sig Sammeli om projektet ”Framtidens skola” och om sin tid i BUN;
”Jag tror att det var väldigt svårt för dem utanför kommunhuset att förstå vilka problem vi försökte lösa. Den externa debatten handlade om ifall man behövde göra något överhuvudtaget”.
Det är ett uttalande som landar oändligt långt ifrån den insikt många luleåbor har för skolans utmaningar. Förslaget från Barn- och utbildningsnämnden BUN, och senare beslutet möttes av ett massivt motstånd.
Det gick ut på att lägga ner ett flertal skolor och förskolor i bostadsområden och byar, för att skapa nya och större enheter med större upptagningsområden. Tusentals luleåbor protesterade, engagerade sig, begärde en folkomröstning i frågan och skapade en folkrörelse som saknar motstycke i Luleås närhistoria och engagerade människor över hela kommunen.
För alla oss som lagt oändligt mycket tid, kraft, kunskap och engagemang i frågan visar Sammelis uttalande med smärtsam tydlighet att vi fortfarande är långt från ett samhälle där politiken är en förlängning av medborgarna. Långt ifrån ett samhälle som vi tillsammans bygger upp, lever och verkar i. Där det finns en ödmjukhet hos styrande politiker inför att bygga förtroenden där även de tuffa besluten kan accepteras. Det därför att de är väl förankrade och olika alternativ är prövade innan besluten fattas.
Lärarbristen i Luleå, Norrbotten och Sverige är ett faktum och ett växande problem. Detta är en fråga att hantera. Så långt är vi som samlats under namnet Hela Kommunen Ska Leva och Lära överens med både BUN, Sammeli, BUF m.fl.
Kommunikationen mellan de som beslutar och de som berörs har inte fungerat på ett bra sätt.
Där är vi också överens.
Men där tar det vi är överens om slut. För vi förstår problemet, men håller inte med om lösningen i form av ”Framtidens skola”.
Istället önskar vi mer av framtidens skolpolitiker, mer öppenhet och lyhördhet. För lärarbristen är inte ETT problem med EN lösning.
När BUN presenterade färre, större skolor som enda sättet att hantera personalbrist inom skolan, så stängdes också dörrar till möjligheten att hitta fler och andra lösningar.
Underskatta inte lärare och övrig skol- och förskolepersonals kunskap och förmåga att bidra till lösningar på personalbristen. Det är trots allt de som jobbar i denna verklighet varje dag.
Vi är många luleåbor, unga och gamla, barn och skolpersonal som vill se en mångfald av skolor och förskolor, stora som små. Skolor där barnen bor.
Där personalen trivs och stannar, där kommer också våra barn att ha det bra. Det tror och hoppas vi att framtidens skolpolitiker också vill.