När man fruktar alla problem med att länskommunikationscentralen flyttas till Umeå, nämner man sällan bristen på kunskap.
Förr fick brevbärare lära sig att rabbla upp alla järnvägshållplatser från Riksgränsen till Trelleborg. Sådant har inget anseende idag. Jag har själv, när jag hjälpt till att beställa färdtjänst, hamnat i Riga hos någon som talat klen svenska och framför allt: inte kunnnat gatunätet i staden jag ringde från.
Utländskt placerade tjänster kan för all del fungera. Jag har upplevt ett fantastiskt bemötande av en resebyråanställd i Tallinn, och det kan kanske vara en vinst för alla med att nattetid ha bakjouren i Shanghai, så att landstinget slipper betala OB-tillägg, då det ju är dag där.
Men kunskapen: en fiskande granne ringde för många år sedan länskommunikationscentralen för att larma om, att det pågick en skogsbrand vid Lainioälven. ”Var ligger den?” frågade LKC. Där kan man säga, att Luleå inte låg bättre till än Umeå.
Men bättre till skulle LKC på vilken ort som helst ligga, om kraven på personalen innefattade djup geografisk kännedom och språkkunskaper. Och då menar jag inte att kunna bemöta uppringande förtvivlade rumäner på perfekt skolengelska utan att behärska uttalet på finska och samiska ortnamn – samt känna till att samma ort kan ha fler än ett namn. Och ännu bättre: att flera i personalen behärskade finska och åtminstone nordsamiska.
I Finland är det krav på tvåspråkighet (finska/svenska) på offentliganställda på den här sortens poster. I Sverige fattar man inte sådant utan tror, att engelska är ett inhemskt språk som de uppringande är skyldiga att kunna.
Låt se, om det framtida LKC klarar av att förstå var det händer, när en rökskadad gammal same ringer och med förtvivlans svaga röst säger, att det brinner i Viska. Eller någon ropar att hon håller på att gå ner sig i Alanen Muotkanriipivuomassa.