Vi läser och hör hela tiden hur äldre människor far illa vare sig de bor i egna hemmet eller på ett äldreboende. Det finns dessutom många äldre som inte har någon släkting i närheten som kan hjälpa/tala för henne/honom eller inte ens har någon släkting över huvud taget.
Hur har det kunnat få bli så här? Jag ställer mig den frågan gång på gång. Inte minst nu när jag i dagens (den 21 december) NSD läser insändaren ”Olycklig och vanvårdad på äldreboendet” i Gällivare! Som socionom har jag själv arbetat åt bland annat Gällivare kommun och under period av 80-90-talet var tongångarna helt annorlunda då skulle man försöka få äldrevården så hemlik och trevlig som möjligt.
I Gällivare for kommunpolitikerna på studiebesök till Danmark som ansågs som ett föredöme på trivsamma hemlika äldreboenden med gemenskap, god mat lagad på platsen och möjlighet till valfri dryck till maten. Men sen gick något helt fel. Kommunerna började tala om att det var dyrt att förvalta byggnader och sålde därefter ut dem eftersom. Och så började man säga att de äldre skulle bo kvar så länge så möjligt i egna hemmet för det var deras önskemål. Sen började man tala om att man skulle börja hyra in personal vid behov i stället för att anställa och ha personal i beredskap vid behov vid vakanser.
Förvisso vill en del äldre bo kvar i hemmet så länge som möjligt. Men vad är alternativet i dag? Hur ser vården ut som de får i hemmet? Ja det finns en del som anser att de får den hjälp/vård de behöver och det är glädjande. Men alla andra? De är inte en liten skara äldre som finns över hela Sverige som idag våndas och far illa i egna hemmet eller i ett boende.
Kan det bero på att det är ekonomer/controlers som styr och ställer? Vad det än beror på så kan äldrevården i Sverige idag inte kallas för human!
Bedrövad pensionerad socionom