Allt eftersom västvärlden tar händerna från sina gamla vänner, Mubarak i Egypten och Ben-Ali i Tunisien, och sedan februari i år töjer en FN-resolution bortom oigenkännlighet och bombar Moammar Gaddafis Libyen med regimskifte som mål, ställer jag mig frågan: Vem befriar Palestina?
Den arabiska våren är bland det mest hoppfulla världen sett på många år. Regimer som trott sig vara eviga har blåsts bort eftersom de inte i tid förstått att "allt fast förflyktigas".
In på scenen har förstås också kommit hycklare och kappvändare av skilda slag, ingen nämnd och ingen glömd.
I botten på den arabiska våren ligger även orörda frågor och skvalpar som flera av huvudaktörerna i dramat inte vill ha upp på scenen. Frågor där Israel/Palestina-konflikten är den hetaste om man vill ta saker som demokrati, mänskliga rättigheter och alla folks rätt till frihet på allvar.
För konkret är det ju så att åren går, men ockupationen av Västbanken består. Likaså blockaden och isoleringen av Gaza. Och den olagliga de facto-annekteringen av Jerusalem.
Och bosättningarna växer i brott mot både folkrätt och det en gång så omhuldade Oslo-avtalet. Och muren, med semantisk ekvilibrism kallad "säkerhetsbarriär", forsätter byggas trots fördömanden av domstolen i Haag.
Listan kan göras lång över de israeliska brotten visavi det palestinska folket. Ytterst handlar det om att omöjliggöra en palestinsk stat värd namnet.
Vem befriar alltså Palestina?
I den bästa av världar ska det förstås vara palestinierna själva som gör jobbet och kastar ut ockupationsmakten.
Nu lever vi inte i den världen. Så vem?
En symbolisk sak på resan vore att Sverige, när frågan snart kommer upp i FN, erkänner Palestina som stat. Det tycker i alla fall Ove Bring, professor i internationell rätt.
Jag är böjd att hålla med honom. Någon emot?