Gammal och svag. Du har levt ett helt liv, fyllt med arbete, barn och allt som livet bara kan innehålla.
Men du har lite tid kvar att leva, dina sista år, dagar.
Livet har tagit en annan vändning, du klarar dig inte själv längre, minnet kanske också börjar svikta. Kanske har du blivit dement, du behöver vård och hjälp helt enkelt.
Det är nu du börjar dina sista dagar, med privat vårdgivare.
Privat, det är lyx det. Du sitter under kristallkronan, äter middag. Personalen kanske serverar dig ett glas vin till maten om du så önskar, maten är god och det finns personal till överflöd så att du kan ta en promenad efter maten.
Det är ju ett privat bolag som ger dig den bästa servicen, i bästa fall i en broschyr med vackra färger och leende personal och massa tomma vackra ord. Du, eller dina anhöriga, går i den privata fällan.
Istället för att få vara en gammal och skör människa förvandlas du till en sedelmaskin som ska livnära bolagets ägare med stora vinster.
Dig skiter de i, för du ska inte kissa för mycket. Om du behöver vändas, ja gör det själv. Och Herre Gud, ska du ha mat också? I bästa fall kan du få några sönderkokta svarta korvar, där bäst före-datumet har gått ut. Bolaget köper utgående varor billigt.
Du räknas i kronor och ören och du måste ge vinst. Vem hade trott att du måste leva dina sista dagar i misär för att privata bolag som till exempel Carema ska gå med vinst och att några ägare ska kunna sitta i sitt skatteparadis, skåla med champagne, äta rysk kaviar och torka sig belåtna runt munnen?
Men ingen torkar dig i rumpan och du måste ha samma blöja tills den svämmar över.
Tack Reinfeld och Alliansen för privatiseringen av vård och omsorg.
Tack för att jag får sluta mina dagar som en plånbok, tack för att jag måste fylla plånboken till ägarna av de privata bolagen genom att vanvårdas. Stort tack, Reinfeldt.