Jag fryser. Och mår illa. Och det är inte för att jag är sjuk. Det beror på att Sverige efter söndagens val fått ett parti i riksdagen som vilar på främlingsfientlig grund, Sverigedemokraterna.
Huijja, kan jag bara säga.
Det är nog Sverige som är sjukt i stället. Och jag tror sjukdomen som fått ordenligt fäste efter borgarnas valseger 2006 handlar om egoism och ett allt större individbaserat tänkande. Det som är bra för jag och bra för - mig.
Människan är en social varelse. Det vill säga hon och han blir och är något/någon i ett sammanhang med andra människor. Det är vår lott i livet. Och dessa andra kan ha skiftande hudfärg, dito etnisk bakgrund eller en annan kultur i botten, för att nämna något.
Det parti som nu tagit plats i riksdagen har en annan åsikt. De vill ha ett samhälle där kulturer och människor skiktas i stället för att mötas.
De vill ha åtskiljnad, vilket i ordboken är ett annat ord för apartheid.
Så är det. De vill vi ha ett Vi- och de-tänkande. Och de vill att den också ska prägla den praktiska vardagliga politiken, i stort och smått.
Är det det Sverige vi ska sträva efter?
Deras framgång är inte enbart deras eget verk. De 5,7 procenten borde också få etablerade politiska partier att reflektera.
Kanske, borde de tänka, att Sverigedemokraternas framgångar bottnar i ett legalt missnöje över social nedrustning och icke existerande visioner vad man vill med politiken.
Det gäller för samtliga partier, som alla svängt sig med fina ord men som inte haft förmågan eller viljan att se ett Sverige där utanförskap och arbetslöshet blivit lika självklart som solens upp- och nedgång.
Det är där Sverigedemokraterna fiskat och fått de flesta rösterna. Och inte bland renodlade rasister, vilka är få i samhället.
Om fajten mot dessa mörkerkrafter ska vinnas måste spegeln tas fram och frågan ärligt ställas: på vilket sätt bidrog vi med denna utveckling?
Men frågan måste även ställas av oss själva. Av du och jag. För det mellanmänskliga klimat som valresultatet är en bild av kanske vi själva kunnat göra något åt?