Den korta epoken Håkan Juholt kan sammanfattas enligt följande. Grunden för att Håkan Juholt kände sig tvungen att avgå var naturligtvis att högt uppsatta personer inom det Socialdemokratiska partiet inte kunde acceptera ett beslut taget i demokratisk ordning utan fortsatte med krypskyttet mot Juholt genom att främst kontakta Aftonbladet med information om än det ena än det andra väl medvetna om meddelandeskyddet.
Att det blev Aftonbladet som först fick information om Juholt är naturligtvis därför att dessa personer anser att Aftonbladet ligger närmast deras åsikter.
Tidningarna och närmast Aftonbladet hänvisar då oftast till säkra källor närstående Socialdemokraterna.
Dessa källor har informerat om felcitat eller hur Juholt kommit med direkt felaktiga uppgifter och till och med jugit.
Det är klart att kvällstidningarna är ute efter att sälja sina tidningar, men samtidigt har man då medverkat till ett mediedrev av aldrig skådat slag.
Här dök det upp en person, en riktig agitator och folktalare av den gamla sorten. Sådana växer inte på trän. Man visste att han inte var van med det medieuppbåd som hänger kring en partiledare.
Vad gjorde man? Man gjorde ingenting.
Man borde ha försett honom med en stab, som han hade kunnat diskutera med innan olika uttalanden offentliggjordes. Om någon felaktighet ändå skedde kunde och borde den inre kretsen ha stött honom och rättat till det hela.
De flesta så kallade tavlor som Juholt har fått ta ansvar för är rena bagateller. Juholt var alldeles för orutinerad som partiledare utan helhjärtat stöd från partiet.
Det blev till slut ett sorts hat mot Juholt. Svårt att förstå vad detta bottnade i.
Kan det vara så simpelt som att han har mustasch och är sambo med en kvinna dömd för bedrägeri?
Tyvärr gick därmed Socialdemokraterna miste om en skicklig agitator och en sann demokrat.
Det hade varit intressant att se hur han hade klarat en valrörelse.