Egoism och girighet passar som hand i handsken, och tillsammans en skrämmande kombination om den inte sköts på rätt sätt.
Det är förvisso ingen ny företeelse. Dessa egenskaper har funnits hos mänskligheten sedan urminnes tider, men utan överdrift så har det onekligen blossat upp, tagit fart och sprider sig nu som en löpeld bara under de senaste åren.
Med allt detta materiella överflöd som snart växer oss över huvudet, där frodas också girigheten.
Vi håller om vårt hus, om du sköter ditt så sköter jag mitt, har blivit en välkänd fras.
Vi tenderar att "ta saken i egna händer", att hjälpa den andra medför för stora risker. Bakom allt detta döljer sig en rädsla, en vanmakt.
En bidragande orsak kan vara det avstånd som kommit att uppstå mellan medborgare och politiker, och vårt minskande förtroende för dem.
Vi åberopar valfrihet och större möjligheter att få våra individuella behov tillgodosedda.
Men friheten har en gräns, det måste den ha.
Om var och en av oss börjar leva efter devisen "själv är bästa dräng", så slutar den drömmen om frihet att vi lever i ett land av anarki.
Vi behöver ett statsöverhuvud som finns med och bland folket, det har vi inte nu. Som kan lyssna med hjärtat, det har vi inte nu...
Spänning är en eftertraktad krydda i våra liv och vi söker den i allt det nya. Men tids nog går det över, och vi kommer till slut att inse vad som är det bästa för oss.
Jag tror på människans inneboende kraft. Var och en av oss kan, har förmågan och möjligheten att påverka, men det är bara tillsammans som vi kan förändra.
När vi kan se bortom horisonten, bortom alla skuldkriser, kommer vi förstå vad som är det allra viktigaste av allt. Att verka för fred, en hälsosam miljö, där djur och människor lever i harmoni.
Där det råder balans mellan att ge och ta.