En regim som under en lång rad av år smörjts av utländska regimer av vitt skiljda slag och utifrån olika intressen.
Göran Perssons kritiserade ord om stabiliet i Kina, har i stället älskats eller i alla fall vårdats och stötts när inte minst västvärlden betraktat Egypten. Alltså att stödja det som är, oavsett tortyr och andra flagranta brott mot mänskliga rättigheter. I rädsla för att det som komma skulle kanske innebar problem med affärerna.
Eller ta vurmandet för den så kallade freden. Vilket varit en fred som betalats av den vanlige egyptiern, men också av det palestinska folket. Inte minst folket i Gaza, mot vilket Mubarak-regimen de-facto bildat allians med ockupationsmakten Israel.
Men nu kan en ny tid randas. Mubaraks fall under folkets tryck kan liknas med Berlin-murens fall 9 november 1989, då flertalet regimer i östeuropa som sedan länge passerat folktets bäst-före-datum tvingades kasta in handduken.
Vad som nu ska hända vet ingen. Det enda som är säkert är att inget är säkert, vilket varje regim med självbevarelsedrift säkert inser.
Trots osäkerhet över framtiden ska vi glädjas med Egyptens folk. För deras seger är en seger varje folk som lider i tysthet eller med näven i fickan inför en makt som verkar sitta i orubbat bo.
Nu kommer en tid då världens olika potentater vill framstå som ett med Egyptens folk och dess revolution. Att historien visar nåt annat är ett snällt understatement. Inte minst Sveriges styrande borde rannsaka sitt samvete. I början av 2000-talet forslade Sverige, i samarbete med CIA, två egyptier till säker tortyr i Mubarak-regimens ökända fängelseceller.
Men fel kan kanske ändå bli rätt i framtiden. En bra början vore att i stället för att vända örat till Washington, vända det mot egyptiska folkets vilja.
Det skulle till och med kunna beskrivas som solidaritet värd namnet.