Det känns som att det alltid har varit för lite personal inom äldrevården. Redan i slutet av sjuttiotalet var det så.
Efter att ha jobbat på ett stort långvårdsjukhus i Solberga i Stockholm, blir man förskräckt att situationen inte har blivit bättre.
Redan då var vi tvungna att göra patienterna färdiga för natten innan kvällspersonalen började halv fem.
Men hur kommer det sig att vårt samhälle på tvåtusentalet tillåter att gamla behandlas utan respekt?
I dagens samhälle verkar all respekt och medmänsklighet ha försvunnit, allt handlar om pengar, men även synen på åldrandet. Det är fult att bli gammal, man matas från TV, tidningar med mera hur man ska se ut. Du ska dra och lyfta, du ska banta och använda rynkkrämer. Du ska helt enkelt med alla medel undvika att bli gammal.
Ja, du ska helst se yngre ut än din dotter, om du råkar ha en.
Men en dag hinner åren ifatt dig och då gäller det att vara frisk och inte hamna på något äldreboende, för då försvinner ditt människovärde.
Du blir ett fartspänt, drogat, kolli. Du får inte gå ut, du får knappt i dig någon mat, du får inte duscha mer än till jul och midsommar, och du får inte bestämma själv när du ska sova, du ska vara färdig för natten helst hela dagen.
Du får inte "leva" under dina sista år utan du bara är.
Vem ser fram mot att bli gammal? Ingen så klart, men du blir det.
Då får man bara hoppas att man hamnar på ett boende där det finns personal som gillar sitt jobb och att du bor i en kommun som ser till så att det finns personal så du slipper sitta fastspänd på en stol med nattlinne och stirra på väggen resten av dina sista dagar.