De flesta av oss måste således räkna med att cirka 20 procent av vårt pensionskapital försvinner i form av avgifter, skatter och utebliven ränta och när det kommer till privat pensionssparande kan det ibland handla om hälften av de insatta pengarna.
Ålderdomen kommer att handla om att överleva. Utan att spetsa till beskrivningen i onödan är det till och med så illa att några hundratusen av dem stadigt rör sig i riktning mot den privatfinansierade välgörenhetens soppkök och härbärgen som slutdestination i sina liv.
De som gynnas av det här systemet är de banker, försäkringsbolag och statliga fonder som förvaltar våra pengar, alla högavlönade räknenissar som jobbar där plus alla dessa avsuttna politiker som befolkar styrelserna trots att de ytterst sällan har en aning om vad deras anställda håller på med.
Ekonomijournalisten Joel Dahlberg har skrivit en alldeles utmärkt och fullt begriplig bok om Pensionsbluffen som vi borde läsa (Ordfront, 2012).
Där förklarar han hur det kan komma sig att våra politiker har valt ett helt annat pensionssystem än det som de har prackat på sina väljare och varför, till exempel, Fredrik Reinfeldt åtminstone inte behöver bekymra sig för egen räkning när han går i pension.