Vi måste bredda kvinnofrågan och få in ekonomin", säger den nya ordföranden för Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Lena Sommestad, käckt med glöd både i röst och ögon.
Men vad har den förra gjort då undrar jag, Lena Pekgul som fick kliva åt sidan? Och vad menas med kvinnofrågor?
Att det råder ojämställdhet i världen, på arbetsmarknaden och hemmen är inte en specifik kvinnofråga utan en samhällsfråga, som vi gemensamt måste få till.
Att isolera skola, vård och omsorg till enskilda frågor för kvinnor är att stoppa allt i konservburkar med bäst-före-datum satt långt in i framtiden.
Och när har vi hört begreppet mansfråga? Vad sjutton är det?
Barn? Ja en del män är ju pappor. Pratas det skola karlar emellan? Eller löneskillnader, eller fördelningen av hushållsarbetet? Var sker det då? I mansförbundet? I herrbastun en fredagskväll? Kanske det är dags för en mixbastu för att få lite ordning och reda i tillvaron.
Lena Sommerstad vill också "få in ekonomin". Var då, undrar jag. Menar hon kanske att man ska sluta att dela ut bonusar till chefer i statliga bolag, eller kan hon vara så skarp att hon vill få bort girigbukarna till direktörer i bankvärlden, de som snor åt sig av dina och mina sparpengar?
Eller är hon så tuff att hon vill ha till stånd en rättvis fördelningspolitik i världen att ingen behöver svälta? Tja, vad vet jag.
Nu är ju inte Socialdemokraterna ensamma om att prata om kvinnofrågor, det verkar ju alla partier göra. "Vi är ett feministiskt parti minsann" sägs med emfas av samtliga partiledare. Ett fenomen som verkar vara osynligt, för man ser det inte i politiska handlingar.
Pensionen är ju ett lysande exempel. En frånskild kvinna får det tufft som pensionär om hon jobbat deltid medan barnen var små. Men att ha ett kvinnoförbund är ingen fiffig lösning för att nå jämställdhet.
Om jag får ge ett råd till Sossekvinnorna skulle det lyda så här:
Skrota kvinnoförbundet, det är stenålders och funkar dåligt. Ge gubbarna på tafsen, ta för er och var listiga. Då blir det "någon jävla ordning" även i ert parti.