I Sverige är vi gärna stolta över vår ”välfärd” ofta utan att reflektera nämnvärt över hur den uppstår. Välfärden vi skryter med internationellt och alltid ursäktar makthavarnas skattehöjningar med är ett resultat av att många kapitalstarka entreprenörer och innovatörer varit beredda att satsa alla sina resurser i verksamheter. Detta har genererat ett näringsliv bärkraftigt nog att kunna ge anställningar och löner till svenska folket. Det är detta välstånd vi har att tacka för det vi kallar välfärd.
Det är störande att vänsterpopulisterna använder begreppet ”välfärd” som ett uttryck för den politikerstyrda, offentliga verksamhet som erbjuds av kommuner och landsting. All annan verksamhet, även med samma målgrupper, är uppenbarligen inte ”välfärd”.
Uttryck för verklig välfärd torde rimligtvis vara det samhällstillstånd där medborgaren har inflytande över sin vardag och sina behov. I det välståndet blir frågor och beslut flyttade från de politiska sammanträdesrummen till den enskilde medborgarens matbord. Där tas beslut med utgångsläge i individens beslutsrätt över den egna inarbetade lönen.
Den politikerstyrda välfärden har ett bästföredatum på högst fyra år. Därför behöver vi omdefiniera begreppet ur ett mer individuellt perspektiv.