Jag är den gamla damen som borde inse att min tid är ute. Dö gamla kärring, dö. Du är över åttio, dö. För dig finns ingen plats längre i vårt samhälle. Du med all dina krämpor, lasarettet är stängt för dig. Dö gamla kärring dö. Dina ögon ser allt mindre och du hör dåligt. Ta dit liv, gör det om inte i dag så senast i morgon.
Jag vet, jag måste ta bussen till närmaste staden och alla som finns i bussen hoppas att jag äntligen bli smittat av coronan så dö gamla kärring, vi behöver dig inte längre, dö ensam och övergiven. Dö.
Sjukvården är till för de unga och medelålders som är vårt lands framtid. Dö gamla kärring, dö.
Du bör inte söka hjälp hos vårdcentralen. Du skrämmer alla anställda där för de vet att de inte kommer att bli lika gammal som du.
Dö du gamla käring, dö. Då sparar staten in på din pension, kommunen på sina hemsamariter. Du behövs inte längre. Ingen har någon nytta av dig.
Jag tar fram Johan Wolfgang vom Goethes pjäser, hans böcker som ger mig tröst. Hans ord, hans leverne, han som vid åttio års ålder förälskade sig i en ung kvinna. Han njöt av sin förälskelse, och som den livsvise man han var, avstod han.
Så ni där ute med makten, fortsätt bara att styra. Illusionen om att förändra äldrevården är bara ord. Ni vet inte, ni ser inte, att ni en dag blir gamla och då får ni köra enligt era egna handlingar. Detta är domen, straffet. Förstår ni det?
Vi, de gamla, behöver inte alla de upprepade orden ni smörjer oss med. Handling, handling är det enda ordet vi förstår.