Insändare: "Vi enades om att hantera ångest med ord"

Här kommer en liten berättelse från verkligheten om hur mitt barn togs emot inom Barn- och Ungdomspsykiatrin, BUP, i hemkommunen och vid Sunderby sjukhus. Syftet är att ge vårdpersonal en tankeställare och föräldrar styrka i att lita på sig själva. 

Mitt barn hade ett lindrigt självskadebeteende men inga självmordstankar och en fungerande situation socialt. Resultaten i skolan var goda och familjen stor, omhändertagande och kärleksfull. Trots detta hade något hänt med självförtroendet, hen jämförde sig med andra och vände frustrationen inåt. Sociala medier var antagligen navet i detta. Vi tog kontakt med BUP i kommunen, för att hen skulle få en extern person att samtala med. BUP använde sig av rådande riktlinjer och frågade hen återkommande om suicidtankar. Inga fanns, men fantasierna väcktes och nämndes för en kurator. Ingen får ju ta livet av sig, i synnerhet inte efter ett samtal hos BUP, så frågan måste ju ställas, ofta. Tydligen. Resan till psykiatrin vid Sunderby sjukhus gjordes efter hot om anmälan till socialtjänsten. Den blev snabb och traumatiserande för hela familjen. 

Personalen i Sunderbyn bemötte oss trevligt. Tämligen omgående sa läkaren att självskadebeteendet fyller en funktion, därför kan man inte förvänta sig att det upphör snabbt. Detta sades naturligtvis även till mitt barn som blev alltmer förvirrad och förtvivlad. När vi varit där ett par dagar kom en även krypande känsla av att något var fel. Att hen till varje pris skulle hållas kvar och att vi skulle släppa vårt barn ifrån oss. Sköterskor pratade om mediciners undergörande effekter och psykologen återkom med samtal flera gånger, utan att vi som föräldrar fick vara med. Obehagligt på riktigt. Personalen hade ett mantra "vi hade misslyckats". Tilläggas bör att ingen utredning hunnit göras. 

Efter några dagar lyckades jag övertala läkaren att skriva ut mitt barn. Att hen skulle få komma hem. Vi enades om att hemmet borde vara en bra plats för tillfrisknande. Hade jag inte haft denna energi, att sätta press på läkaren, vet jag inte hur det hade slutat. 

Väl hemma enades vi om att hantera ångest med ord, inte genom att skada sig själv. Det fungerade. Visst är det så vackert att man vill gråta? Nu är berättelsen snart slut. Sensmoralen? Var varsam med att lägga dödliga tankar i ett skört barn. En förälder känner sitt barn bäst, även när mörkret hälsar på.