Mycket kan sägas om den Europeiska Unionen och om hur den klarat av att hantera de senaste årens politiska utveckling i världen. Helt klart är i alla fall att ett allt starkare EU som etablerat sig som en aktör på den internationella storpolitiska arenan i många läger uppfattats som ett hot. EU:s utvidgning i östra Europa har inte setts med blida ögon i Moskva och det är inte en slump att det europeiska agerandet i Mellersta Östern lett till att IS genomfört många av sina terrordåd i EU: s kärnområde i Frankrike och Belgien.
Att unionen utvecklats mot att bli en internationell maktfaktor och inte bara en frihandelssammanslutning har lett till oro hos dem som tjänar på att Europa inte uppträder enat. Denna oro har blivit till en kamp mot klockan där den som först ger upp har förlorat och det är en klar framgång för dem som inte vill konkurrera om makten med den Europeiska Unionen att Storbritannien nu önskar lämna EU- samarbetet.
IS kommer exempelvis på sikt att mötas av ett avsevärt försvagat motstånd när Storbritannien lämnar unionen på samma sätt som Ryssland kommer att ha ett svagare EU att konkurrera med om makten i Östeuropa.
Den Europeiska Unionen har i mångt och mycket lyckats dåligt med att hantera de senaste årens ekonomiska och storpolitiska händelseutveckling. Detta har lett till att vissa medlemsstater upplever sig ha fått bära en tyngre börda än andra med en växande nationalism som följd.
Givetvis har sedan EU:s konkurrenter om makten i Europa och Mellersta Östern varit snabba med att underblåsa denna utveckling både på ett politiskt plan och genom mer eller mindre våldsamma maktmedel.
Vi ser efter den brittiska folkomröstningen ett resultat av detta men måste nog fråga oss om det verkligen är Brexit- kampanjen och Nigel Farages UKIP som är de stora segrarna i den brittiska folkomröstningen eller om det är de krafter som vill splittra EU och skapa social och ekonomisk oro i Västeuropa för att stärka sin egen makt.