Det jag upplever är en stor maktlöshet då det tycks helt omöjligt att få hjälp till dem. Ingen vågar ta beslut angående vare sig hemtjänst eller annan omsorg, då personerna i fråga motsätter sig hjälp, som de själva på grund av sina sjukdomar inte förstår att de behöver.
Vem ser till att de grundläggande behoven som exempelvis mat, dusch och medicinering tillgodoses? Vem tar ansvar? Ingen, vill jag påstå. Det viktigaste tycks för myndigheterna vara att se till att individen inte blir kränkt genom tvångsåtgärder. Naturligtvis är det väldigt viktigt att människan får vara självständig så länge som möjligt men jag ser att det som händer idag är att det har gått överstyr med individens rättigheter. Om en människa inte kan ta hand om sig själv, inte ser sitt eget bästa, så måste väl ändå myndigheterna kunna ta beslut, som förhindrar att någon slipper hamna i att leva i misär?
Så här såg inte vården ut för 20 år sedan. Något har hänt. Lagar måste ses över och vi måste bry oss om våra medmänniskor genom omsorg, ibland och tyvärr med tvingande åtgärder. Precis på det sättet så som jag önskar att någon tar hand om mig, den dagen då jag inte längre kan ta hand om mig själv.