Jag möter ofta människor som känner att de verkligen inte orkar något mer och som ställer följande frågor.
Vem avgör egentligen om jag är sjuk?
Vem avgör vad jag klarar av?
Vem bestämmer vad jag ska orka med och utsättas för?
Vem lyssnar egentligen på mig?
Jag önskar att jag varje gång kunde svara – det kan bara du göra, men det är inte så enkelt tyvärr.
Det handlar om människor som drabbats av psykisk ohälsa, en typ av ohälsa där du måste slåss för att få din sjukdom accepterad och godkänd av både samhället i stort, försäkringskassan och även arbetsgivare. Alltför ofta orkar inte den enskilda personen kämpa ensam och riskerar att hamna utanför det sociala skyddsnät som vi har i Sverige, detta ska inte kunna hända men det händer oftare än vad alla vet.
Att vara stöd och i flera fall röst åt människor som inte orkar slåss ensam längre är ett ärofyllt uppdrag för mig, ett uppdrag som kräver att jag är totalt avskalad och transparent vid varje möte. Det väcker tankar hos mig och mina funderingar snurrar alltjämt i huvudet, vad krävs för att acceptansen för psykisk ohälsa ska vara lika stor som den är för någon som har en fysisk skada som man kan se med blotta ögat? Vad är det som gör att man värderas olikt om man drabbas av psykisk ohälsa än hur man värderas om man exempelvis bryter sitt ben?
Jag har suttit med i möten där man ställer rent omänskliga krav på personer, krav som har varit tvärtemot vad alla rekommendationer från sjukvården sagt och då jag vid dessa tillfällen påpekat att det är som att kräva av någon med gipsat ben att den ska hoppa jämfota, då har jag bara fått till svar att den jämförelsen kan man inte göra, men visst kan man väl det?
För vem är det som bestämmer om en annan person är sjuk, är det försäkringskassans handläggare?
Vem avgör vad en annan klarar av, är det samhället?
Vem bestämmer vilka situationer man kan utsättas för, är det arbetsgivaren?
Vem lyssnar på den som vill bli hörd?
Jag vet att jag lyssnar och jag vet också att det krävs en förändring av en föråldrad syn i ett annars så modernt samhälle.
Jag hoppas verkligen att utredningen av socialförsäkringsbalken blir till det bättre och att politiken därmed tar sitt ansvar, jag hoppas också att våra arbetsgivare tvingas ta större ansvar i den arbetslivsinriktade rehabiliteringen för denna grupp av människor.