Vem äger rätten att stå på en höjd och blicka ut över vidsträckta och obrutna naturområden? Vem äger rätten att vandra genom en skog och lyssna till tystnaden? Vem äger rätten att koka kaffe vid älven? Vem äger rätten att uppleva när ett norrsken dansar över himlen, långt bortom stadens och industriernas störande ljus och ljud?
Dessa upplevelser är väldigt viktiga delar i allemansrätten. De är saker som skänker oss lugn och harmoni. De har blivit en stor del av min identitet som inflyttad norrbottning. I dem finner jag nuet och glömmer då och sen för en stund.
Platserna där det är möjligt att uppleva tystnaden, de lågmälda naturljuden och ljusen i nattens mörker bortom stadens buller och blinkande lampor har blivit allt färre och är en stor bristvara i Europa. I Norrbotten och Lappland finns helt unika platser ur detta avseende, platser som lockar många människor att besöka regionen.
Under de senaste 20 åren har en hel näring vuxit fram i Råneå älvdal, just ur möjligheten att erbjuda denna typ av upplevelser. Turismen skapar i dag arbete till många människor som är bosatta i byarna längs älven. Här sker till och med en inflyttning av barnfamiljer och efterfrågan på boende har ökat, till skillnad från många andra platser på den svenska landsbygden.
Ett av de viktigaste områdena för mig och turistnäringen är älvdalens övre delar, mellan Mårdsel och Nattavaara, där älven forsar vild och skogarna och myrarna sträcker sig bortom horisonten. Just det området är också viktigt för turistnäringen och många av de som bor i älvdalen som färdas med turskidor eller snöskoter för att uppleva det vackra landskapet.
Prövningen av vindkraftparken ”Storlandet”, med sina 373 vindkraftverk, gör nu att allt detta riskerar att stå inför ruinens brant. Den ”gröna” omställningen och en koldioxidfri framtid används som slagträ. Om parken blir verklighet kommer ljudbilden i området att förändras totalt och norrskenet kommer att bländas av 100-tals blinkande ljus i horisonten. Vintertid kommer allmänheten helt förlora sitt allemansrättsliga tillträde till stora delar av anläggningsområdet. Om renarna och renskötseln har någon plats alls i detta område i framtiden är ytterst osäkert?
Den ”gröna” omställningen och en koldioxidfri framtid är såklart väldigt viktiga saker, men när exploatering av stora nya markområden sker i dess namn börjar jag fundera över hur ”grön” och hållbar omställningen egentligen är.
Den ”gröna” omställningen medför att energin som produceras i Norrbotten kommer behövas till verksamheter i norr. Det leder främst till ett underskott på energi söderöver. På längre sikt kan vi komma att behöva öka elproduktionen även för våra behov här i norr, men det finns alternativa sätt att producera el som inte tar stora nya markområden i anspråk. Varför utreds inte de alternativen?
Vad vill jag då egentligen med denna text? Jo, jag vill lyfta frågorna om vem som egentligen äger tystnaden och den vidsträckta utsikten, vad är de värda och hur ska en eventuell förlust av dem ersättas?
Jag vill också lyfta frågan om hur redan etablerade näringsverksamheter, som inte är kopplade till äganderätt, ska vägas in vid etablering av helt ny verksamhet som totalt förändrar landskapsbilden och förutsättningarna för de redan etablerade verksamheterna? Juridiken utgår allt som oftast från äganderätten, och det är svårt för allmänheten som nyttjar allemansrätten att komma till tals.
Jag undrar även vad vi som bor här i norr egentligen tycker? Vattenfall som ansöker om att få uppföra vindkraftsparken Storlandet, bjuder nu in till samråd. Ta chansen och skriv några rader om vad du tycker! Samrådsunderlaget finns på deras hemsida.