Energislag kommer och går men veden består. Att kapa och klyva ved är en enahanda sysselsättning, man hinner grubbla över tingens ordning. På 50-talet eldade alla i byn med ved. Sommarlovet började med att den skulle kastas in i källaren. Till midsommar skulle klabbarna vara inne, efter midsommar kommer daggen och fuktkvoten stiger, säger erfarenheten.
Hågen stod till fiske å bad. Veden betraktades som straffarbete, nu är min syn ändrad. I mitten av 60-talet kostade oljan 160 kronor kubiken alla i byn satte in oljeaggregat. Inget skräp å lite jobb för 500 spänn värms kåken i ett år. Lyckan var fullständig. 1973 kom oljekris å kastade grus i maskineriet. Ransoneringar infördes, folk fyllde varenda tillgänglig dunk. Oljan höll på att ta slut hördes från vederhäftigt håll och oljepriset steg till smärtsamma nivåer. Direktverkande el installerades i alla nybyggen å elpannor såldes i gross å parti. Elströmmen är en välsignelse å ingen rök utan eld, sa nyfrälsta.
Helt plötsligt kastas man in i oro igen. Strömmen börjar stiga till plågsamma nivåer. Pelletsen kom som förlösare, bra och billig. Även pelletsen priser börjar efter några år löpa amok. Jordvärmevurmen gör entré alla i byn gräver och blir nöjda men den kräver ström.
Nu syns orosmoln i horisonten igen, allt ska drivas med el. Putins gas ska bojkottas hela Europa ska inkopplas på vårt elnät. Det talas om fördubblade priser i bästa fall. Jordvärmarna vaknar kallsvettiga vid 3-snåret på morgonen.
Jag klyver min ved å ger fan i marknadens krumbukter. Jag klyver ved.